Vid pradon

Jag satte mig på en bänk vid frihetskämparnas gata, en bit från statyn av libertadoren över alla andra- Simón Bolívar . Själva Bolivia är med sitt namn en staty över honom. Den ”Social Club” som rest statyn tills hans ära bör vara låst, om den finns kvar ännu, för killen som går förbi den. För två hundra år sedan kom självständigheten med republiker och konstitutioner a la Frankrike och USA. Inget hjälpte ursprungsbefolkningen, länge med mindre rättigheter än under kolonialtiden.

Nu alltså en regering (Movimiento Al Socialismo) som vill lagfästa en ny konstitution med större hänsyn till ursprungsfolken, en opposition som gör allt för hindra dem. Oppositionen med nästan all media till hjälp använder alla tillgängliga metoder för att smutskasta regeringen, som i sin tur tänjer på gränserna för var dess makt börjar och slutar i förhållande till parlamentet, för att slippa bli trakasserad av oppositionens ledamöter.



När jag går på gatan ser jag två världar. De som tigger av ursprungsbefolkningen klär sig ofta medvetet i andiska traditionella kläder för att spela på folks indianmedlidande. Barnet har en mössa hängande på ryggen, den är inte så användbar på den inhemska befolkningen i bilarna.
Men det är även ursprungsfolk som säljer saker utan att ha en butik, städar, tvättar bilar vid vägen osv. De har ofta en särpräglad stil utan extrema attribut som tiggarna brukar ha.

Min hyresvärd är den andra världen och han är paniskt rädd för att bli rånad, att någon ska bryta sig in i huset, bli överfallen osv. Politiskt till vänster, smågillar regeringen men har inget direkt förhållande till den andra världen annat än som köpare. Ibland tror jag att jag har mer erfarenhet av den genom några månader på en NGO (non governmental organisation) i Sucre, vilket nog är att överdriva. Att se Bolivia i ett renodlat klassperspektiv känns ganska föråldrat i jämförelse med ”Indianismon”, som Magnus Linton kallar det som kulminerat med MAS i Bolivia.
Det är ingen tvekan om i vilken värld man lättast hamnar i som besökare från Europa. Förhoppningsvis kan man komma in i den andra genom sitt arbete på organisationerna när det kommer igång ordentligt senare. När man kommer in i det kanske man också slutar dela upp det man ser i olika världar och upptäcka mer nyanser än kontraster. Identitet är en öppen fråga här, problemet är att många vill stänga den. Problematiskt i ett land med 36 språk.


Den traditionella men inte extrema klädseln försvinner ofta från mor till dotter, men det kan också gälla för dem ur samma generation som på bilden. Den här klädseln, kjol, kofta och ibland plommonstop, är ju inte heller andisk till sitt ursprung. Det viktigaste med konstitutionen är inte att återupprätta ett ursprungsfolkens land men att göra det möjligt att leva traditionellt eller modernt eller allt däremellan, tala sitt språk och ha sin hudfärg utan att bli diskriminerad. Många menar att regeringens politik diskriminerar icke-ursprungsfolk, vilket verkar helt felaktigt och snarare en reaktion på förlorade privilegier. Indianismon är en reaktion mot det långlivade kravet på att bli helt västerländsk för att slippa bli diskriminerad, inte ett krav på skippa allt som är västerländskt.

Jag har väl skrivit någonstans att man ska undvika att hamna i det negativa, vilket jag kommer på mig själv med att göra hela tiden. Det finns alltid alternativ.