lördag 31 januari 2009

Chuquisaca




Efter de första rapporterna om valresultat gick man och ömkade sig över att SI inte vann i Chuquisaca när det var så nära. Prefekten Savina Cuellar, tidigare MAS-representant men nu en del av oppositionen, firade "segern" i Sucre. Några dagar och rösträkningar senare gick SI dock förbi. Cuellar har sedan dess stället börjat tala om valfusk. I sig är hon intressant som en kombination av ursprungsfolk och opposition, på bilden firar hon med prefekter från departementen i halvmånen. Jag känner inte till hennes historia.


Annars väntar jag på att kyrkan ska koppla valförlusten till dengue-epidemin/myggorna som ett bibliskt straff för landet.

torsdag 29 januari 2009

Fever pitch




Dengue är ämnet för dagen, något jag hittills kallat malaria men som väl är vad det heter. Läs vad Ida skriver.
Ett dödsfall i Cochabamba skrämmer upp folk. Ett symptom är smärta i skelettet, får väl räknas som ett tecken på hård sjukdom.

onsdag 28 januari 2009

Ursprungsfolk

Bra sida om man vill kolla vilka ursprungsfolk som finns i Bolivia, ungefär var de finns och hur många man är i varje grupp. Somliga ligger minst sagt dåligt till.



Annars är det lite dödläge i grundslagsfrågan. "Ja" vann, men inte i oppositionens departement, därför ser båda sidor sig som vinnare.

måndag 26 januari 2009

Felaktig lank

Upptackte att lanken till Latinamerikagrupperna gick fel. Om nagon genom detta tror att de sysslar man tankfordon, sa nej, det galler bistandsarbete.

Annan lank, SVD skriver om Bolivia. Inget fel pa artikeln, bara styckeinledningen "I Bolivia odlas kokain..." Om an omedvetet, ack sa gringoloigt gjort. "Indiangrupper" ocksa lite reaktionart skrivet, men det ar val kanske som att forklara for pensionarer att "negerfolk" inte riktigt passar sig att saga.

söndag 25 januari 2009

Referendum




Idag var det lite domedagskänsla när trafiken bestod av människor istället för bilar. Folk kom och gick från vallokalerna som var öppna mellan 8 och 16.




Vi gick till den närmsta vallokalen, som de flesta andra en skola.





En person vid varje bord förklarar hur man röstar och, livsviktigt, hur röstsedeln ska vikas för att räknas. Oblomov menar att man vid tidigare val avsiktligt slarvat med instruktionen för att folk ska kryssa och vika fel. Det här är alltså ett land där många vuxna nyss lärt sig läsa och skriva. Väl mycket text på pappret kan man tycka. 5000 eller 10000 hektar, Ja eller Nej. På instruktörens finger kan man se att han själv redan har röstat.





3,8 miljoner beräknas rosta enligt en tidning. När man frågar så tror folk på ”Ja” men hur mycket varierar från 51% till 80%. Min gissning är 62%.





Vi diskuterade hur det fungerar med kontroll i Sverige. Bläcket torde vara motsvarigheten till röstkort. En kompis till Oblomov chansade och gick för att rösta med ett fotokopierat ID-kort, visserligen inplastat och gjort med en del omsorg. Det var inga problem för henne att lägga en röst. Även om förutsättningarna for länder är olika så blir man lite fundersam.





I den här vallokalen bör majoriteten ha röstat nej. Kartan på ryggen visar bara låglandet, dvs oppositionens starkaste fästen med Santa Cruz i centrum. Det här bör vara en extremist. Texten är mycket förvirrande, angående vem som är ”jag”, men bildligt talat ska det väl vara Santa Cruz. Men ungefär:
”Jag är den bördiga jorden/uppdelad i bitar/i dess spår går min plog/och mina förhoppningar.”


Nu nar jag lagger upp det har ett tag efter att jag skrev det sa har jag fatt veta att 75% rostade nej i vallokalen. Pa La Razon´s hemsida star det Ja 58& Nej 41% for hela landet.

lördag 24 januari 2009

Ja eller Nej


Imorrn är det dags för referendum, folkomröstningen där man säger SI eller NO till den grundlag som arbetats fram av Asamblea Constityente (folkvald församling som jobbade mellan 2006 och 2007 men saboterades och bojkottades av oppositionens ledamöter) och för inte så länge sedan polerades i parlamentet för att oppositionen alls skulle gå med på denna folkomröstning. Mitt i den värsta propagandahetsen kan man ändå förundras över att hela landet spelar efter samma regler, godkänner själva frågan.


Det finns och bör komma mera att läsa om detta på latinamerika.nu


I torsdas var det en marcha för Ja-sidan. Själv låg jag hemma i feber men än en gång har min hyresvärd (tråkigt epitet, därför hädanefter kallad Oblomov) gått ut med kameran och lånat mig bilder. Nej-sidan höll visst till på Plaza Colón.
Om man betraktar den nya konstitutionen summariskt så kan man dela upp anhängarna i Ja som vänster/ursprungsfolk/radikala och Nej som höger/europeisk härkomst, mestiz/konservativa. Så enkelt är det förstås inte men statistiken skulle nog visa något åt det hållet.


Regeringspartiet är ju en Movimiento Al Socialismo och en del varnar för att socialismen skrivs in i grundlagen. När det gäller privat egendom så säger den nya texten att den respekteras så länge den fyller ett socialt eller ekonomiskt syfte. Det är samma uttryck som används i lagen för jordreform som skapats för att ”sanera” jordinnehavet i Bolivia. Mycket av marken hos de gigantiska jordägarna i låglandet används inte på något sätt, förutom att den också ofta har införskaffats på ett tvivelaktigt sätt under militärdiktaturen. Den förra lagen för jordreform sade att det räckte med en skatteinbetalning för att motivera syftet med jorden, den nuvarande kräver bevis på hur den används och införskaffats men kontrollerna av detta saboteras av jordägarna. Nu använder Nej-sidan skrämselpropaganda där man säger att regeringen kan ta hus och hem från medborgaren. Själv känner jag inte till grundlagar i allmänhet, men jag läste någonstans att den svenska som arbetats fram nyligen går åt motsatt håll, mer individbetonad, mer egendomsskydd.


Enligt den nya grundlagen ska ursprungsfolk kunna äga jord gemensamt och på detta område åtnjuta en stor självständighet, en av de typer av autonomi som den nya konstitutionen talar om. Detta kräver ju att man är grupperade och lever på ett område som möjliggör en sådan avgränsning. Nej-sidan menar att denna rätt kommer att dela Bolivia, att grundlagen överhuvudtaget förvandlar det som varit bolivianer till en mängd folk och därför splittrar republiken.


Samtidigt som man röster SI eller NO ska man också rösta om hur mycket jord man maximalt ska få äga, 5000 eller 10 000 hektar. Det är två alternativ som är alldeles för snåla för de stora jordägarna med innehav i nivå med små länder. Det stod i tidningen att ett e-mail spridits ut där man varnar för att ett kryss för något av dessa alternativ automatiskt gör ett SI vid rösträkningen i frågan om grundlagen även om man kryssar NO.


Grundlagen säger också att naturresurserna ska ägas av Bolivias folk gemensamt. Regeringen passade idag på att nationalisera oljebolaget Chaco, tills nu med Argentinsk-brittiska ägare. Dessa lämnade inte över ägarskapet i glatt samförstånd och man får väl förmoda att EU snart kommer med en ny bulla där man beklagar Bolivias sätt att bemöta utländska företag.


Om man bortser från dessa stora teman så tvivlar jag på att bolivianer, rika eller fattiga) behöver oroa sig för att regeringen knackar på dörren och frågor om det man äger fyller ett socialt syfte. Personligen skulle jag fascineras av ett sådant scenario. Skulle man tex kunna konfiskera konst som direktörsfruar (och andra) i brist på sysselsättning köper på auktion och i sina hem gömmer för allmänheten?


En fråga som nog ligger utanför svensk åskådning (förutom Kd, radikalkonservativa och den vardagliga homofobin) är frågan om religion. Kyrkan är ju en maktfaktor här och den nya grundlagen är för dess representanter rena infernot, helt enkelt för att den förespråkar religionsfrihet. Att finnas till i Bolivia betyder att vara döpt. Väljer du Evo eller Jesus frågar en reklam för Nej-sidan. Nej röstar du för din familjs skull, annars tar staten dina barn (överklassen ser kanske ingen social funktion hos barn, av tradition har ju barnflickan/cholitan/indiankvinnan tagit hand om dem). Nej röstar du för att slippa se homosexuella erhålla rättigheter eller för att kvinnor inte ska kunna göra abort. Man ska inte underskatta vikten av att kyrkan tagit ställning, eller konservatismen på det sociala planet hos en i övrigt radikal bolivian.


Förutom rädslan hos den i alla år privilegade överklassen så är hela förändringen en identitetskris för bolivianerna. Många är nog uppriktigt rädda över att se ursprungsfolken och deras kultur få mer och mer inflytande, när de själva helt identifierar sig med republiken sedan 1825. Många med ”indianskt” ursprung blev av sina föräldrar uppfostrade till ”bolivianer”, utan annat språk än spanska. I bästa fall förbannar de sina föräldrar, i sämsta fortsätter man i förnekelsens spår.
Vår chef Don Juan berättade att hans fru som icke ursprungsfolk är emot den nya konstitutionen och har ett förakt för ”indios” i allmänhet. Juan själv har enligt frun och hennes familj avlägsnat sig från sitt quechua-arv genom att ha studerat på universitet och nå medelklass, något han själv inte håller med om. Imorgon kommer de att rösta olika.


Jag tog kort på propaganda från båda sidor som Oblomov samlat på sig. Trotskisterna i Revolutionära Arbetarpartiet längst ner bör vara mest radikalt som manar till bojkott i valet till den konstitution som regeringen och oligarki ”gemensamt” har skapat för att förhindra revolutionen.


måndag 19 januari 2009

lördag 17 januari 2009

Diverse




Jag har samlat på mig lite bilder som lika gärna kan buntas ihop och fungera lite återblickande.


Jul i Bolivia, lite mer whats it´s all about om man är lagd åt det religiösa. Tomten är en figur som lockar in konsumenter i affärer, i hemmet är det "el niño" (barnet, jesus) som regerar. På Pradon (paradgatan)hade man en julkrubba i stor skala.





Min hyresvärds faster med familj bodde i huset under jul och nyår. De är med hans ord "fachos", dvs fascister/rasister/indianhatare, en åkomma som han ville bota genom att hyra film med rasism som tema. American History X, Romper Stomper, Diktatorn av Chaplin. Vi hyrde dem men kollade aldrig. Trots att familjens barn hade en hudfärg above solbränna och kolsvart hår så hade modern tutat i dem att de är vita som snö.


Jag vet inte om man valt hundar efter åsikt men det är iaf dem jag kommer att komma ihåg mest av familjen. Vet inte heller om de är syskon. sSm de bråkar kan man tro det, hela tiden men utan att orsaka synliga skador. Avundsjukan är så djup att man inte klappa en utan att den andra blir galen.





Själva anledningen till familjesammankomsten torde vara farmorn/mormorn som bodde lite längre i huset och åkte för en vecka sedan. Disciplinen var påfrestande men nyttig med tanke på hur huset har degenererat sedan avfärden. I samband med det fick jag lära mig att pensionärer flyger gratis i Bolivia. Begripligt eftersom hon troligen inte skulle överleva vägen till Sucre.





Onlinespelandet är ett missbruk bland ungarna i Bolivia. Dator har man ofta inte hemma, därför går man till det lokala internetcaféet. Den här treåringen har privilegiet att tillhöra ägarna till ett sådant. Gratis spelande. Han är för liten för att kunna sitta på stolen men är redan bättre än mig på first person shooter, och jag har ändå haft mina perioder av dataspelande.

torsdag 15 januari 2009

Sucre




Jag hade inte varit i Sucre sedan i början av maj innan jag följde med Alex och Ida. Jag hoppas att de får en lika bra tid på LIDER som jag. Tyvärr har organisationen inte resurser att fortsätta med projektet som jag hade mest med att göra, om medborgarskap för ungdomar i fattigare områden. Ida ska iaf bo med Carmen som hade ansvar för det projektet, vilket betyder att praktikanterna har en extra mamma/sjuksköterska/kock/mentor/osv.. under tiden i Sucre. Jag inser nu också hur praktiskt det är bloggar även oss praktikanter emellan, iom att man kan följa de varandras arbete.





Nu är jag dock lite sliten av att sova på nattbussar. Vägen mellan Cochabamba och Sucre var sämre än jag trodde, typ kullersten på långa sträckor. På hemvägen hade en lastbil kört fast och blockerade en stor del av vägen. Vi väntade en halvtimme innan en liten lastbil bestämde sig för att köra förbi. Eftersom den kom över lerpölen gjorde bussarna bakom likadant. Jag har sluppit uppleva när sådana chansningar misslyckas.





Typiskt rastställe med servering både inne och ute, beroende på vilka krav man har på hygien och priser.





Vad jag misstänkt men inte riktigt trott är att jag har ansvar för karnevalen i byn San Pedro de Colila. Förra året blev jag med flera valda till hedergäster. Carneval på landet är mer skörderitual än vattenkrig. Vi dansade runt den där träställningen pyntad med mat medans byledaren spelade charango.





Som hedersgäst fick jag stappla till jeepen med det där runt halsen och ta med det hem, nu är det up to me att fixa en ny till i år, plus majsöl, bröd och annat tilltugg. Den här festen äger rum när jag får fint besök, så jag hoppas att du ser fram emot att carnevala på landet.

söndag 11 januari 2009

Beaten by the brats




Numera, sedan förtroendeomröstningen om president och prefekter, har Cochabamba en prefekt från regeringspartiet. Den som fick avgå var Manfred Reyes Villa, officer under militärdiktaturen och polare med eliten i låglandet.
Den 11:e januari 2007 var Cochabamba ett krigsområde. Departementet Cochabamba hade röstat nej till autonomi men prefekt Manfred hade svårt att acceptera resultatet. Han kallade till manifestationer och ett andra massmöte skulle äga rum vid Plaza de las Banderas.


Manfreds agerande retade upp folk på landsbygden och stadens fattigare befolkning i söder. Man bestämde sig för att bege sig till staden och ockupera offentliga platser, förutom den centrala Plaza Pricipal (14:e september) även de las Banderas där Manfred och hans högeranhängare skulle ägna sig åt ”demokratisk” (ordet användas ofta av högern för att ogiltigförklara majoritetsbeslut) protest mot valresultatet. Campesinos (bönder) satte sig helt enkelt på marken, under det att de högervridna medierna skrek ut att bönderna nu tagit sig in till stan för att råna medelklassen på allt de ägde och uppmanade alla ge sig ut på gatorna för att förhindra detta. Under dagarna innan 11:e januari var det onekligen explosioner och prefekthusets port brändes upp. De fredliga demonstranterna fick ta skulden for vad pyromanerna holl pa med. Min hyresvard tror att det var provokatorer och trotskister som harjade pa Plaza Principal, men det bor vara svart att avgora.


Ungdomar från över- och medelklassens norr samlades innan bron över till Plaza de las Banderas och krävde att indianjävlarna skulle flytta sig från deras kultplats. Den 10:e januari fanns det poliser i vägen men den 11:e gick de över och började puckla på ursprungsbefolkningen och avancera söderut. Två dog innan invånarna i söder förstod vad som pågick och kunde samla sig för att trycka tillbaka. Under de att de från söder avancerade norrut dog en ung kille från norr innan det hela avstyrdes.


Idag har båda sidor sina martyrer. På Plaza de las banderas finns en minnessten för de två campesinos som dog där. Idag ärade man deras minne med en andisk ceremoni. Martyren från norr äras årligen med en katolsk mässa, innan sympatisörerna marscherar mot söder. I år kombinerade man det naturligtvis med NEJ-propaganda inför folkomröstningen 25:e januari. Det kastades en del bråte men polisen ställde sig i vägen efter att de från norr korsat bron.



Ungdomarna från norr organiserar sig i gruppen Juventud de democracia och Juventud K’ochala, det senare quechua för Cochabamba och används motsägelsefullt nog för att profilera Cochabamba som en självständig region typ lågland.
Vi praktikanter får inte delta i politiska manifestationer. Jag önskar att jag kunde använda det som ursäkt till att inte närvara, men anledningen var sovmorgon. Min hyresvärd lånade kameran och jag får använda bilderna mot att jag suddar ut ansiktena på de närvarande.


Man kan ju se antiregeringsvideo nedan och läsa på Wikipedia för att få perspektiv på min beskrivning av vad som hände 2007. Vissa hävdar att MAS och kokaodlarna bär ansvaret och att bönderna var allt annat än pacifistiska, men min hyresvärd menar rentav att regeringen av strategiska skäl ville ha offer bland sina anhängare och därför lät dem utsättas för fascisternas våld.





Videon langst upp ar en del av dokumentaren Democracia a palos, finns uppstyckad pa YouTube

lördag 10 januari 2009

En vecka i Cochabamba


En vecka i samlad trupp med gemensamma aktiviteter. Man känner ett visst ansvar att inte tappa bort någon i tegeldjungeln även om alla är vuxna människor. Nu hittas det någorlunda och alla kan krama ut sina egna upplevelser av Cochabamba. Själv vill jag köpa en cykel, varande för lat för att utforska större delar till fots som min kollega Armando.



Kameran har inte följt med mycket men till organisationen ABC var den där. I jämförelse med de andra två organisationerna där det ska praktiseras så arbetar ABC trångt. När alla praktikanter hälsade på lånade vi ett rum bredvid kontoret. Man arbetar även effektivt. På ungefär ett halvår har man nästan avklarat en film om flykten från Bolivia till mer ”rikare” länder. No veo España kunde heta No veo Suecia (”Jag ser inte Sverige”) med tanke på hur många invandrare från Bolivia det finns i Sverige, med och utan papper. Filmen görs med stöd av ABF och kommer att ha premiär i Sverige samtidigt som i Bolivia och ev. fler länder. Hur den kommer att visas vet jag inte.



Om man undantar chefen på ABC, Juan som är exekutiv producent (tror jag det heter) och med en liten roll, är alla i filmteamet ungdomar som i flera fall gör sin första film efter att ha vunnit en kortfilmstävling vid Cochabambas offentliga universitet. Vår kommande handledare Marcelo som tittar in genom fönstret är producent och den med mest erfarenhet. Filmens huvudrollsinnehavare, ”Den blinde” som lämnas kvar i Bolivia och tydligen symboliserar en mängd saker, visade sig dessutom vara trubadur och spelade några traditionella visor. I Bolivia behöver man inte vara rädd att gitarren plockas fram på fester eller dylikt eftersom repertoaren alltid är av typen Bellman eller Cornelis och aldrig Tomas Ledin eller någon massakrerad pop/rock-låt.



Under veckan har det passande nog varit ekologisk marknad på plaza Colon. I Bolivia finns vad jag vet inte regelverk med svenskt mått men ändå en diskussion om genmodifiering och mat som ”naturlig”. I högland och dalar är det i huvudsak ekologiskt eftersom man aldrig övergått till industrialiserat jordbruk som på låglandet. På plazan var det mycket naturmedicin också och om man ville ormar på burk. Annars är min erfarenhet att ”Eco” i Bolivia brukar stå för ekonomi och inte ekologi. Som de flesta som säljer saker på ”gatan” (den informella sektorn) så hade man öppet länge.

onsdag 7 januari 2009

Praktikanter

Nyårsafton, hårt firande, tidig buss till La Paz, möta praktikanter på flygplatsen, flanera i La Paz, cholita-wrestling i El Alto, tidig buss till Cochabamba, besöka organisationer. Allt utan kamera.
Nu är Alexandra, Ida, Armando, Lina, Marie och Ylva här. Alla bloggar borde ge en bred bild av Bolivia.