Salida

Bolivia

Insåg att den här bloggen kanske inte bör sluta i död, utan en liten summering av min tid i Bolivia, eller mer en betraktelse av landet. Det är inga forskningsresultat utan högst subjektiva betraktelser.


Först och främst är Bolivia världens mest gästvänliga land. Jag kan vakna om nätterna kallsvettig över tanken att ta emot bolivianer i Sverige. Hela deras vistelse skulle behöva arrangeras för att i någon mån kunna motsvara det mottagande man får som gäst här.
Samtidigt som det finns få folk som är så gästvänliga, finns det ännu färre som är så grymma sig själva emellan. Detta är ett land där militären tills nyligen var tränad för inrikes ingripanden, trots att man bara det senaste decenniet upplevt flera händelser som får Ådalen 31 att verka slentrian. Jag har upplevt människor slåss med basebollträn samtidigt som de var för sig ber mig om ursäkt för det som sker.


Omhändertagandet av en gäst leder ibland in på ett problem, nämligen att säga saker man egentligen inte menar. Av en del läsning att döma verkar det vara gemensamt för alla amerikanska kontinenter. "I´ll call you" eller "Call me" betyder varken att någon kommer att ringa eller att man vill ha ett samtal. I Bolivia handlar det om att kraven på gästfrihet ofta innebär att man måste lova saker. Man kan inte tala om en plats utan att säga att vi ska åka dit. I Bolivia är frasen "hur mår du?" inbegripen i hälsandet. Det krävs en del tid innan man inser att den inte kan besvaras utan att man börjar prata i munnen på varandra, eftersom frågan egentligen inte är en del av samtalet.


Bolivia är ett av de fattigaste länderna i Sydamerika. Detta upplever man varje dag; i att stadsmiljöerna är slitna och det uppenbarligen saknas pengar för att reparera och restaurera i samma takt, att det saknas infrastruktur som är given i länder som Sverige, att det läggs ner en otrolig energi på att få trasiga saker att se nya ut för försäljning (batterier är en klassiker, ofta slut innan användning). Und so weiter.


Å andra sidan är Bolivia landet där bristen gynnar uppfinningsrikedomen. När jag köpte en cykel skreks "originaldelar" i tron att det är vad en gringo vill höra. I själva verket har varje partikel i en sådan cykel suttit på en annan cykel. Filmteamet vi har fått jobba med är ett annat exempel på hur mycket man kan göra med små resurser när det gäller ljud och ljus. Det handlar inte bara om brist på pengar utan om att många produkter på sin höjd säljs i Argentina, och då dyrare än i Europa.


I bristen på mer officiella tjänster så kan man i Bolivia ordna saker snabbt och smidigt. Avigsidan är korruption, att korta ner processen för en omständig förseelse (typ köra mot rött ljus) direkt på plats genom en liten muta. Det bekväma kan vara att kunna hoppa på bussen var fan man vill genom att vinka in dem istället för att ta sig till närmaste kur eller station. Eller att åka på flaket på en jeep, eller kunna åka motorcykel utan vare sig körkort eller hjälm. Köra om när man vill i stadstrafik. Det osäkra har sin bekvämlighet. Svensken frågar...


Med en trygg ekonomi lever man bra i en stad med ekonomiska problem. Man utnyttjar det faktum att folk måste göra vad som helst för att tjäna något lite. Överallt på gatorna finns det folk som erbjuder något. På tio meter kan man äta, dricka, köpa en piratkopierad film, växla pengar, köpa en bok osv. Nästan dygnet runt.


Detta betyder inte att Bolivia är oorganiserat. Varje bransch har sina syndikat, ett arv från revolutionen 1952. Man bråkar inte med dem, fast de givetvis bråkar med varandra ibland. Taxisyndikat bråkar om rutter tex. Folk som säljer samma produkter gör det ofta på samma gata. Man kommer så klart överens om priserna, utan att det blir dyrt. Syndikat är inte alltid detsamma men liknar fackförening, som också är stora i Bolivia. När jag skriver det här är det 1:a maj och COB, Bolivias LO, tågar förbi med dynamit i händerna. Även om många gruvarbetare fick sparken under krisen på 80-talet lever deras organisering kvar i tex kokaodlingen, men även i grannföreningarna i städer som El Alto. Det är dom som ordnar mycket av infrastrukturen i sina städer, lägger gatsten osv.


Innan koloniseringen var ayllun en organisationsform på landsbygden, fortsatt utnyttjad av både inkas och spanjorerna efter deras erövringar. Idag är ayllun populär igen och det kan uppstå konflikt med syndikaten, som också används på landsbygden.


För en vanlig politiker är Bolivia ett omständigt land. Tas ett beslut kan man räkna med att de som drabbas av det inte kommer att nöja sig med att lämna in ett skriftligt klagomål. När man i början av året beslutade att bilar äldre än fem år inte får importeras längre började demonstrationerna och blockaderna av importörer, mekaniker och andra drabbade yrkesgrupper. Innan det lugnat ner sig hade två personer dött, vilket inte är något utöver det vanliga. Inte bara politiker utan "vanliga människor" kan bli trött på blockerandet av vägar. När ursprungsbefolkningen vill att parlamentet ska ta ett beslut till deras fördel kan de förenas i hundramilamarscher som slutar vid byggnaden där politikerna sitter. Beroende på politiskt läggning gör detta Bolivia till ett land med stor potential eller omöjliga förutsättningar för borgerlig demokrati.


Det är inte lätt att avgöra förebilden för Bolivias regering. Många varnar för att Bolivia kan gå mot ett Kuba med enpartistat och mindre representativ demokrati. Evo Morales har kläckt ur sig saker som "då får vi legalisera på vägen" apropå att hans politik ibland balanserar på lagens gränser. Annars är en sådan ambition inget man skyltar med om den nu är vad man strävar emot. Min egen uppfattning är att man än så länge inte kan tala om någon sådan utveckling. Den nya konstitutionen är inget åt det hållet. Nationaliseringen av naturresurser är heller inget kriterium. Inte ens Pinochet släppte kontrollen över gruvorna efter sin statskupp. Jag har svårt att se att svenska staten skulle släppa LKAB.


För att förstå rasismen i Bolivia är nog samerna den bästa jämförelsen. Samerna är Sveriges ursprungsfolk och har liknande erfarenheter som dem i Bolivia. En natursyn som bygger på användande men inte exploaterande av naturen, vilken krockar med den hos markägare, skidanläggningsbyggare osv. Man kan knappast överskatta den skit som Sverige orsakat samerna genom historien. Sverige har inte skrivit på ILO:s konvention om ursprungsfolkens rättigheter, som tex Norge och Bolivia. Det har förstås med markägande att göra. Om jag har förstått det rätt så har en same rätt att bruka den mark som hör till (men inte tillhör) hans sameby. Med bruka menas väl då för renskötsel, jakt och fiske. Men marken ägs alltså inte av samebyarna. För att vara medlem av en sameby ska man vara ägare av renar.


Vad skulle en aymaraman/kvinna säga om jag föreslog att hans ursprung hade med antalet lamor han/hon äger att göra? Jag menar inte att en same är ekvivalent med en renägare, men att Sverige behandlar samerna som om det vore så. I Bolivias nya grundlag finns en mängd artiklar som ger ursprungsfolk rätt till gemensamt ägande av mark, vilket är en del av ILO:s konvention. Om jag minns rätt så bad någon minister samerna om ursäkt för ett tag sedan. Det betyder ingenting i jämförelse med den dom som samerna vann häromåret mot en markägare. Ordet som Sveriges regering med Schlingmann som profet aldrig skulle erkänna att de är en representant för i invandringspolitiken – assimilering – fungerar mycket bra på Sveriges behandling av samerna. En same kan säkert fortfarande uppleva rasism i Sverige i meningen att han/hon inte duger som svensk, men idag behandlas nog de flesta samer som svenskar. Nu handlar det om rättigheterna som same.


I Bolivia upplever nog många en identitetskris. Sedan republikens grundande har det handlat om att skapa en boliviansk identitet. Mången gång bestämdes att ursprungsfolken skulle få sina rättigheter, utan resultat. Uppenbarligen ville man också behålla sin identitet. Bolivia har fortfarande 36 ursprungsfolk. Sedan en förhållandevis kort tid är ursprungsfolken i en maktposition, en sorts kulmen på alla de delvinster de har tagit sedan revolutionen 1952, alla själva. Att vara bolivian idag kan inte längre utesluta detta faktum. Därför är man som vit och mestis rädd. Inte bara för att man kan förlora privilegier utan för att man kanske upplever sin identitet knaka i fogarna. Precis som många samer struntade i att lära sina barn samiska för att de skulle slippa diskriminering, ser många bolivianer nu hur den kultur deras föräldrar förvägrade dem nå ända fram till regeringsmakten. I bästa fall ger man sina barn det man själv aldrig fick, i värsta fall förtränger man sitt ursprung. Åtminstone accepterar man pluralismen, för visst har var och en rätt att definiera sin identitet. I Bolivia utgör mer än fem miljoner människor ursprungsfolk, i Sverige finns det tjugo tusen samer. Där har vi skillnaden. I Sverige som i Nordamerika får ursprungsfolkens bidrag sträcka sig till ortsnamn. I Bolivia genomsyras allt av de förkoloniala kulturerna.


Skönhetsidealen i Bolivia är problematiska. I ett land med majoritet av ursprungsbefolkning är det fortfarande blonda och blåögda människor man ser i reklam. Okej att den vita minoriteten är köpstark, men det finns djupare och mindre angenäma orsaker. Det går tex inte att förklara det med ett generellt intresse för det som är annorlunda, vilket hade varit trevligare. Fascinationen för det vita, ljusa och blåögda är ett arv som innehåller något av självförakt. I viljan att erövra finns något av hämnd. Det är givetvis en generalisering, värst för dom som står över sådant.


Över huvud taget kan man dagligen tacka livet för att man inte är kvinna i det här landet. Beroende på åsikt naturligtvis. Kvinnan idealiseras på olika sätt som är svåra att förena med jämlikhet.


Madonnorna är en sak, typiskt katolskt. På väggarna sitter antingen en madonna eller en bikinibrud. En bolivian vill i regel gifta sig med den förra och ha den senare som flickvän. Här skiljer man sig nämligen inte (efter att ha tvingats gifta sig i tonåren), men äktenskap är mest en formalitet. Ibland vet jag inte om det är jag som missförstått katolicismen. Jag har alltid tänkt på Sven Stolpe-typen som det man strävar efter. Tukt och disciplin, visserligen människoföraktande. Men jag börjar fundera på om inte formaliteten är det väsentliga. Att skilja sig är värre än att bedra någon. En misshandlad hustru ska stå ut, inte skilja sig. Håll uppe fasaden så räcker det.


Pachamamaperspektivet är en annan sak. Jord/natur kopplas till kvinna, vilket leder till både respekt och stela könsroller. Som en aylluledare sa i ett annars superbt tal: Vi vill inte ha jämlikhet, vi vill ha komplementering. I de andinska kulturerna är dualismen central, inte minst vad gäller kön. Detta betyder inte att jämlikhet är omöjligt, men att det är andra förutsättningar här.


Utan att ens ha sett hälften av Bolivias olika landskap måste jag säga att Sverige ter sig ganska tråkigt vid jämförelse. Sedan har jag ju inte sett särskilt mycket av Sverige heller. Dessutom verkar ju vårt ljus vara något som utlänningar fascineras mer av. Artrikedomen och variationen vad gäller miljöer i Bolivia är nog svårslaget. Svårigheten att bygga vägar och järnvägar får tas igen på utsikten när man reser.


Generellt sett bör bolivianerna vara något mer musikaliska än i Sverige. Betydligt fler kan hantera en gitarr mästerligt utan att ha det som yrke. Traditionell musik är mer levande än Sverige. Det bästa är att man på fester får uppleva spontana konserter med kvalitet och inte uthärda populärkulturell allsång efter stappliga ackord. Apropå att ta emot bolivianer i Sverige vore detta något som till varje pris måste undvikas. Föreställa sig någon fyllemodig person börja sjunga Wonderwall (och detta vore ju knappast det värsta scenariot i Tomas Ledins land). Detsamma gäller dans. Traditionell dans är inte polkatöntig, även ungdomar kan och vill ofta dansa dessa.


Gästfriheten förtjänar att upprepas. Särskilt på landsbygden där fattigdom är som störst, där man har minst, ger man en gäst det man har. Här kan man inte bara dyka upp någonstans för att säga hej. På fem minuter har någon smitit ut och ordnat tilltugg och dryck. Jag har aldrig upplevt någon säga att tyvärr, vi har inget att bjuda på, även fast man inte har det. Många reaktionära bolivianer anser sig leva i hämndens land (som jag skrivit om tidigare), vilket är det absurdaste man kan säga. Bolivia måste vara tålamodets och positivitetens land, efter allt man gått igenom.

Sista dagen

Menchos står alltid med en ledsam min när man ska gå ut från gården. Brian orkade inte försöka smita ut längre.





Jag har blivit ombedd att med mig hundvalpar, barn och gamlingar hem. Dessa tre typer har enligt många en tendens att vara sötare här än i Sverige. Så här i slutet känns det som att den förmodligen lite förståndshandikappade Menchos ligger bäst till för handbagage. I Sverige brukar folk säga att man vill ha den eller den hundsorten, något som av genetiska orsaker är svårt i Bolivia. Menchos är väl 1/4 tax, men det spelar ingen roll. Det finns bara en Menchos.





Har ätit Charque som sista måltid i en vecka nu. Kebabställen i alla städer, förenen eder. Lite torkat lamakött, majs, potatis, ägg och ost. Odla locoto så att man kan göra såsen llajua.





Brians avlivning har varit aktuell sedan jag kom. Igår kom kvartersvakten in och hackadegrävde en grop. Enligt folktron så ska en hund ligga på gården och vakta huset. Veterinären dröjde. Farmorn satt på en stol och ägnade dagen åt medlidande.




Det blev jobb till sista minuten, som säkert får göras om. Hade varit kul att få se affischen "på riktigt". Fotot på affischen över staden togs av fint besök.





Vid sista hemkomsten var lidandet slut, utom för Oblomov.


Det var väl också den sista dödsryckningen för den här bloggen. Eller så grävs den ned tills dess att den kan göra skäl för sitt namn. Men det dröjer nog innan jag lämnar Sverige igen.

Några svenskar och en amerikan

Simón Bolívar hade en svensk officer och vän i sin befrielsearmé. Vad fick en svensk adelsman att ta sig till Sydamerika för att ta republiker ur den spanska monarkin? Har glömt namnet men han omnämns i Erland Nordenskiölds bok om Sydamerika.





Under början av 1900-talet reste den svenska antropologen/etnograf Erland Nordenskiöld runt i Bolivia och samlade ihop vad som senare blev Göteborgs etnografiska museum, en stockholmare som inte kom överens med vetenskapsakademin i hufvudstaden.


För att finansiera resor skrevs böcker om landet som då inte hade mycket till vägar. Till häst på chacon (stäppen som mest är känd för kriget på 30-talet då Bolivia förlorade större delen till Paraguay) till flods i vildmarken i Santa Cruz, Beni och Pando.


I de få böcker jag läst om Bolivia finns Nordenskiöld med i litteraturförteckningen, mycket sällan rättstavad. Även om han talade spanska så skrev han vad jag vet inte mycket på språket, däremot sedan översatt. Enligt en bok om oligarkin i Santa Cruz används en hiskeligt dåligt översatt text av svensken i den rasistiska diskurs som nu skapas för att distansera sig från de andinska folken, helt i strid med hans för den tiden antirasistiska och antikoloniala syn. Visserligen avskydde han de svartas närvaro i Sydamerika, en tyvärr fortfarande vanlig rasism.


I Nordenskiölds böcker möter man en indelning av de isolerade ursprungsfolken i fyra grupper. De som lever i av katolska munkar skapade missionsstationer. Han har sympati för munkarnas arbete och organisering men inte det beroende som skapas hos invånarna. Andra som lever avskilda i stammar men har regelbunden kontakt med "civilasationen" och därför kan vara länk och göra så att folk som Nordenskiöld kan besöka en tredje grupp, de som lever isolerat och "primitivt" men tolererar andras närvaro. Den fjärde gruppen är de helt "vilda" och en skräck för andra, inklusive tidigare tre grupper. Dessa de mest primitiva kallas Sirionos, snarare som ett samlingsnamn för deras beteende än ett visst folk. Under en vistelse i djungeln fångas en Sirionoman in. Eftersom inget annat folk har haft något utbyte med hans folk finns det heller ingen som kan översätta det han säger.





Det fanns och finns dock ett Sirionofolk. Jag trodde tills nyss att Nordenskiölds böcker fick Allan R Holmberg att välja dem som studieobjekt på 40-talet, kanske rentav att bli antropolog. Men Allan är amerikan och inte svensk. Nordenskiöld är iof sig känd även utanför Sverige. Holmberg arbetade i England och har skrivit den kultförklarade boken "The nomads of the longbow." som jag tror man kan hitta på amazon.com eller liknande. Efter att ha levt bland Sirionos ansåg Holmberg att de var så "primitiva" för att de levde i en miljö som inte tillätt annan aktivitet än jakt efter mat och att de inte hade utvecklats alls genom historien. Senare forskning har visat att Holmberg kom till spillrorna av ett folk nästan hade utrotats helt av en epidemi tjugo år tidigare. Enligt vissa källor är Holmberg en trångsynt jävel som inte förstod kompliciteten i Sirionos värld, men enligt hemsidan om Bolivias ursprungsfolk förklarade han deras övernaturliga och animistiska uppfattning om miljön..


Inte ens Sirionos lyckades undvika att bli frälsta av en evangelister, ca tio år innan Holmberg klev in. Enligt hemsidan finns det idag ca 300 Sirionos kvar i södra Beni, boendes i reservat a la Nordamerika anno innan de öppnades casinon.


På Myrorna i Örebro hittade jag en bok om missionären Astrid Nilsson, skriven av en trosfrände i pingstkyrkan. Som ung på Gotland fick hon ett gudomligt budskap och tog arbete hos en direktörsfamilj i Buenos Aires. Väl där fick hon ett konkretare budskap som sade åt henne att arbeta för ursprungsbefolkningen. Hon tog sig till Matocofolket (om jag minns rätt från boken, jag kan inte hitta något folk med liknande namn, antingen för att författaren använder fel namn eller att dom inte finns kvar, eller att dom är en del av en större folkgrupp) i södra Bolivia där hon sedan med få pauser arbetade i decennier med nästan inga medel alls än de samvetssummor som skickades från religiösa svenskar. Från att inte ha något förtroende alls lyckades hon med envishet och enkla kunskaper i medicin kurera barn, sålunda bli vän med först kvinnorna och sedan hela gruppen av folket som till och från bodde i området, mer intresserad av att förbättra deras sociala än religiösa situation.

Mennoniter

Latinamerika fungerade mycket längre som den fristad och annekteringsplats Nordamerika slutade vara för ett bra tag sedan. Utan att vara särskilt påläst är min uppfattning att de sekter som är för knäppa för USA väljer att flytta till Latinamerika (det är dock inte dem jag menar här). Vi upplever själva utvecklingen från visumreglernas anarki till ett system som börjar likna USA och Europa. Vi är kanske de sista som arbetar på turistvisum, något som aldrig varit ett problem tidigare.


Efter 2:a världskriget strömmar det folk till Bolivia (om nazister och fascister något annat inlägg), man vill ha jorden antingen för att ostört få tjäna pengar eller utöva sin tro, ibland både och. Fram tills nyligen var Bolivia landet där man kom in utan problem. I filmen No veo España kommer en ecuadorian hit för att Bolivia är platsen man kan fixa dokumenten man behöver för att ta sig till Europa. För länge sedan skrev jag om familjen Larsen som kom från Usa och nu är den största jordägaren i landet, där fadern nu får stå till svars för att han aldrig ordnat ett giltigt medborgarskap. Under diktaturåren kunde det liksom införskaffandet av mark alltid lösas med pengar.





I Bolivia lever det enligt uppgift ca 40 000 mennoniter (efter grundaren Menno Simons). I regel via Kanada och Mexiko kom man så småningom för att hitta den isolering som alltså försvann i Nordamerika. De är en lightversion av Amishfolket som uppstod på 1500-talet tillsammans med andra rörelser under reformationens tidiga år. Pga av religiös förföljelse har man flyttat från södra Tyskland, Holland, norra Tyskland, Ryssland och efter Sovjets uppmjukning och fall tillbaka till Tyskland och Holland. Sedan 1600-talet började man dock också som andra anabaptister (vuxendop) ta sig till Det nya landet bortom havet, sedan amerikanska inbördeskriget upp till Kanada. Under tiden i norra Tyskland blev plattyskan det vanligaste språket och det som man fortfarande ofta talar och alltid predikar på i Nord- och Sydamerika.


Sedan 50-talet finns man i Bolivia, nästan uteslutande i långt ut i bushen i Santa Cruz-området och utan någon större ambition att hålla antalet barn per familj under tio. Det är ju lättare att sympatisera med en grupp som bosätter sig någonstans för att hålla sig borta från världen, vilket är deras primära anledning.

Men i sin kanske naiva tro att uppsöka ny mark klampade de som alla andra in på ursprungsfolkens områden, liksom andra med den administrativa enkelhet som nu gör att de kan förlora dem igen. När statens institut för jordreform kontrollerar införskaffande ligger många mennonitsamhällen dåligt till. Till deras halvamishka byar kommer det kanske någon tidning ibland där det står om hotet från Evo.


Intressant är att mennoniterna alltid har haft en kollektiv samhällssyn och produktion i stil med den som ursprungsfolken fått inskriven i den nya konstitutionen. Också intressant är att mennoniterna nu befinner sig i samma position som dem som kommit för att profitera. Leva som eremit men tjäna som kosmopolit. Deras jordbruk är en del av de transnationella företagens verksamhet när det gäller tex. soja. När det gäller jordbruksteknik är man inte amish på något sätt.





Finns det någon fläck på kartan efter Sydamerika man kan komma till för att börja om på ett så organiserat sätt? Förmodligen inte. I Tyskland finns det ett samhälle som efter 2:a världskriget grundades av en i Sverige okänd svensk, innan räddare av judar och sedan av Sovjet förföljda tyskar. Där hamnar mennoniter som talar ryska efter 250 år i Ryssland och under Sovjettiden varit deporterade till de asiatiska områdena. Kanske kommer det fler med en förhållandevis kort sejour i Bolivia.


Bilderna är inte mina, bildgoogla mennonites bolivia så dyker de upp.

Earth hour a la Neokon

Från en av bloggarna jag följer:



Idag är det Earth Hour. Klockan är halv åtta här på östkusten och det är en timma kvar.

Det kan jag säga på en gång: här släcks jävlarimig inga lampor. Det ska snarare tändas mer ljus som ett långfinger mot den lögnaktiga och antiamerikanska miljösocialismen.


Nu väntar jag på vad herrn ska säga om Obamas odlande av ekologiska grönsaker i Vita husets trädgård.

W. G. Seebald och Ulla Hamilton

Ja, apropa Earth hour.


http://ullahamilton.se/







Inte för inte har det knappt överblickbara landet Brasilien fått sitt namn efter det franska ordet för träkol. Omvandlingenav de högre växtarterna till kol, den oupphörliga förbränningen av all brännbar substans är drivkraften för vår utbredning över jorden. Från den första stormlyktan till 1700-talets reverberer och från reverberernas sken till den bleka glansen från båglamporna över de belgiska motorvägarna är allt förbränning, och förbrännning är den innersta principen i varenda föremål vi tillverkat. Förfärdigandet av en metkrok, fabricerandet av en porslinskopp och producerandet av ett teveprogram baserar sig när allt kommer omkring på samma förbränningsprocess. De av oss uttänkta maskinerna har liksom våra kroppar och liksom vår längtan ett glödande hjärta som långsamt förtärs. Hela den mänskliga civilisationen har ändå från början inte varit annat än ett för var timme allt intensivare glimmande, och ingen vet till vilken grad det kommer att tillta och när det så småningom kommer att slockna. Tills vidare lyser alltjämt våra städer, sprider sig eldarna.