söndag 3 maj 2009

lördag 2 maj 2009

Bolivia

Insåg att den här bloggen kanske inte bör sluta i död, utan en liten summering av min tid i Bolivia, eller mer en betraktelse av landet. Det är inga forskningsresultat utan högst subjektiva betraktelser.


Först och främst är Bolivia världens mest gästvänliga land. Jag kan vakna om nätterna kallsvettig över tanken att ta emot bolivianer i Sverige. Hela deras vistelse skulle behöva arrangeras för att i någon mån kunna motsvara det mottagande man får som gäst här.
Samtidigt som det finns få folk som är så gästvänliga, finns det ännu färre som är så grymma sig själva emellan. Detta är ett land där militären tills nyligen var tränad för inrikes ingripanden, trots att man bara det senaste decenniet upplevt flera händelser som får Ådalen 31 att verka slentrian. Jag har upplevt människor slåss med basebollträn samtidigt som de var för sig ber mig om ursäkt för det som sker.


Omhändertagandet av en gäst leder ibland in på ett problem, nämligen att säga saker man egentligen inte menar. Av en del läsning att döma verkar det vara gemensamt för alla amerikanska kontinenter. "I´ll call you" eller "Call me" betyder varken att någon kommer att ringa eller att man vill ha ett samtal. I Bolivia handlar det om att kraven på gästfrihet ofta innebär att man måste lova saker. Man kan inte tala om en plats utan att säga att vi ska åka dit. I Bolivia är frasen "hur mår du?" inbegripen i hälsandet. Det krävs en del tid innan man inser att den inte kan besvaras utan att man börjar prata i munnen på varandra, eftersom frågan egentligen inte är en del av samtalet.


Bolivia är ett av de fattigaste länderna i Sydamerika. Detta upplever man varje dag; i att stadsmiljöerna är slitna och det uppenbarligen saknas pengar för att reparera och restaurera i samma takt, att det saknas infrastruktur som är given i länder som Sverige, att det läggs ner en otrolig energi på att få trasiga saker att se nya ut för försäljning (batterier är en klassiker, ofta slut innan användning). Und so weiter.


Å andra sidan är Bolivia landet där bristen gynnar uppfinningsrikedomen. När jag köpte en cykel skreks "originaldelar" i tron att det är vad en gringo vill höra. I själva verket har varje partikel i en sådan cykel suttit på en annan cykel. Filmteamet vi har fått jobba med är ett annat exempel på hur mycket man kan göra med små resurser när det gäller ljud och ljus. Det handlar inte bara om brist på pengar utan om att många produkter på sin höjd säljs i Argentina, och då dyrare än i Europa.


I bristen på mer officiella tjänster så kan man i Bolivia ordna saker snabbt och smidigt. Avigsidan är korruption, att korta ner processen för en omständig förseelse (typ köra mot rött ljus) direkt på plats genom en liten muta. Det bekväma kan vara att kunna hoppa på bussen var fan man vill genom att vinka in dem istället för att ta sig till närmaste kur eller station. Eller att åka på flaket på en jeep, eller kunna åka motorcykel utan vare sig körkort eller hjälm. Köra om när man vill i stadstrafik. Det osäkra har sin bekvämlighet. Svensken frågar...


Med en trygg ekonomi lever man bra i en stad med ekonomiska problem. Man utnyttjar det faktum att folk måste göra vad som helst för att tjäna något lite. Överallt på gatorna finns det folk som erbjuder något. På tio meter kan man äta, dricka, köpa en piratkopierad film, växla pengar, köpa en bok osv. Nästan dygnet runt.


Detta betyder inte att Bolivia är oorganiserat. Varje bransch har sina syndikat, ett arv från revolutionen 1952. Man bråkar inte med dem, fast de givetvis bråkar med varandra ibland. Taxisyndikat bråkar om rutter tex. Folk som säljer samma produkter gör det ofta på samma gata. Man kommer så klart överens om priserna, utan att det blir dyrt. Syndikat är inte alltid detsamma men liknar fackförening, som också är stora i Bolivia. När jag skriver det här är det 1:a maj och COB, Bolivias LO, tågar förbi med dynamit i händerna. Även om många gruvarbetare fick sparken under krisen på 80-talet lever deras organisering kvar i tex kokaodlingen, men även i grannföreningarna i städer som El Alto. Det är dom som ordnar mycket av infrastrukturen i sina städer, lägger gatsten osv.


Innan koloniseringen var ayllun en organisationsform på landsbygden, fortsatt utnyttjad av både inkas och spanjorerna efter deras erövringar. Idag är ayllun populär igen och det kan uppstå konflikt med syndikaten, som också används på landsbygden.


För en vanlig politiker är Bolivia ett omständigt land. Tas ett beslut kan man räkna med att de som drabbas av det inte kommer att nöja sig med att lämna in ett skriftligt klagomål. När man i början av året beslutade att bilar äldre än fem år inte får importeras längre började demonstrationerna och blockaderna av importörer, mekaniker och andra drabbade yrkesgrupper. Innan det lugnat ner sig hade två personer dött, vilket inte är något utöver det vanliga. Inte bara politiker utan "vanliga människor" kan bli trött på blockerandet av vägar. När ursprungsbefolkningen vill att parlamentet ska ta ett beslut till deras fördel kan de förenas i hundramilamarscher som slutar vid byggnaden där politikerna sitter. Beroende på politiskt läggning gör detta Bolivia till ett land med stor potential eller omöjliga förutsättningar för borgerlig demokrati.


Det är inte lätt att avgöra förebilden för Bolivias regering. Många varnar för att Bolivia kan gå mot ett Kuba med enpartistat och mindre representativ demokrati. Evo Morales har kläckt ur sig saker som "då får vi legalisera på vägen" apropå att hans politik ibland balanserar på lagens gränser. Annars är en sådan ambition inget man skyltar med om den nu är vad man strävar emot. Min egen uppfattning är att man än så länge inte kan tala om någon sådan utveckling. Den nya konstitutionen är inget åt det hållet. Nationaliseringen av naturresurser är heller inget kriterium. Inte ens Pinochet släppte kontrollen över gruvorna efter sin statskupp. Jag har svårt att se att svenska staten skulle släppa LKAB.


För att förstå rasismen i Bolivia är nog samerna den bästa jämförelsen. Samerna är Sveriges ursprungsfolk och har liknande erfarenheter som dem i Bolivia. En natursyn som bygger på användande men inte exploaterande av naturen, vilken krockar med den hos markägare, skidanläggningsbyggare osv. Man kan knappast överskatta den skit som Sverige orsakat samerna genom historien. Sverige har inte skrivit på ILO:s konvention om ursprungsfolkens rättigheter, som tex Norge och Bolivia. Det har förstås med markägande att göra. Om jag har förstått det rätt så har en same rätt att bruka den mark som hör till (men inte tillhör) hans sameby. Med bruka menas väl då för renskötsel, jakt och fiske. Men marken ägs alltså inte av samebyarna. För att vara medlem av en sameby ska man vara ägare av renar.


Vad skulle en aymaraman/kvinna säga om jag föreslog att hans ursprung hade med antalet lamor han/hon äger att göra? Jag menar inte att en same är ekvivalent med en renägare, men att Sverige behandlar samerna som om det vore så. I Bolivias nya grundlag finns en mängd artiklar som ger ursprungsfolk rätt till gemensamt ägande av mark, vilket är en del av ILO:s konvention. Om jag minns rätt så bad någon minister samerna om ursäkt för ett tag sedan. Det betyder ingenting i jämförelse med den dom som samerna vann häromåret mot en markägare. Ordet som Sveriges regering med Schlingmann som profet aldrig skulle erkänna att de är en representant för i invandringspolitiken – assimilering – fungerar mycket bra på Sveriges behandling av samerna. En same kan säkert fortfarande uppleva rasism i Sverige i meningen att han/hon inte duger som svensk, men idag behandlas nog de flesta samer som svenskar. Nu handlar det om rättigheterna som same.


I Bolivia upplever nog många en identitetskris. Sedan republikens grundande har det handlat om att skapa en boliviansk identitet. Mången gång bestämdes att ursprungsfolken skulle få sina rättigheter, utan resultat. Uppenbarligen ville man också behålla sin identitet. Bolivia har fortfarande 36 ursprungsfolk. Sedan en förhållandevis kort tid är ursprungsfolken i en maktposition, en sorts kulmen på alla de delvinster de har tagit sedan revolutionen 1952, alla själva. Att vara bolivian idag kan inte längre utesluta detta faktum. Därför är man som vit och mestis rädd. Inte bara för att man kan förlora privilegier utan för att man kanske upplever sin identitet knaka i fogarna. Precis som många samer struntade i att lära sina barn samiska för att de skulle slippa diskriminering, ser många bolivianer nu hur den kultur deras föräldrar förvägrade dem nå ända fram till regeringsmakten. I bästa fall ger man sina barn det man själv aldrig fick, i värsta fall förtränger man sitt ursprung. Åtminstone accepterar man pluralismen, för visst har var och en rätt att definiera sin identitet. I Bolivia utgör mer än fem miljoner människor ursprungsfolk, i Sverige finns det tjugo tusen samer. Där har vi skillnaden. I Sverige som i Nordamerika får ursprungsfolkens bidrag sträcka sig till ortsnamn. I Bolivia genomsyras allt av de förkoloniala kulturerna.


Skönhetsidealen i Bolivia är problematiska. I ett land med majoritet av ursprungsbefolkning är det fortfarande blonda och blåögda människor man ser i reklam. Okej att den vita minoriteten är köpstark, men det finns djupare och mindre angenäma orsaker. Det går tex inte att förklara det med ett generellt intresse för det som är annorlunda, vilket hade varit trevligare. Fascinationen för det vita, ljusa och blåögda är ett arv som innehåller något av självförakt. I viljan att erövra finns något av hämnd. Det är givetvis en generalisering, värst för dom som står över sådant.


Över huvud taget kan man dagligen tacka livet för att man inte är kvinna i det här landet. Beroende på åsikt naturligtvis. Kvinnan idealiseras på olika sätt som är svåra att förena med jämlikhet.


Madonnorna är en sak, typiskt katolskt. På väggarna sitter antingen en madonna eller en bikinibrud. En bolivian vill i regel gifta sig med den förra och ha den senare som flickvän. Här skiljer man sig nämligen inte (efter att ha tvingats gifta sig i tonåren), men äktenskap är mest en formalitet. Ibland vet jag inte om det är jag som missförstått katolicismen. Jag har alltid tänkt på Sven Stolpe-typen som det man strävar efter. Tukt och disciplin, visserligen människoföraktande. Men jag börjar fundera på om inte formaliteten är det väsentliga. Att skilja sig är värre än att bedra någon. En misshandlad hustru ska stå ut, inte skilja sig. Håll uppe fasaden så räcker det.


Pachamamaperspektivet är en annan sak. Jord/natur kopplas till kvinna, vilket leder till både respekt och stela könsroller. Som en aylluledare sa i ett annars superbt tal: Vi vill inte ha jämlikhet, vi vill ha komplementering. I de andinska kulturerna är dualismen central, inte minst vad gäller kön. Detta betyder inte att jämlikhet är omöjligt, men att det är andra förutsättningar här.


Utan att ens ha sett hälften av Bolivias olika landskap måste jag säga att Sverige ter sig ganska tråkigt vid jämförelse. Sedan har jag ju inte sett särskilt mycket av Sverige heller. Dessutom verkar ju vårt ljus vara något som utlänningar fascineras mer av. Artrikedomen och variationen vad gäller miljöer i Bolivia är nog svårslaget. Svårigheten att bygga vägar och järnvägar får tas igen på utsikten när man reser.


Generellt sett bör bolivianerna vara något mer musikaliska än i Sverige. Betydligt fler kan hantera en gitarr mästerligt utan att ha det som yrke. Traditionell musik är mer levande än Sverige. Det bästa är att man på fester får uppleva spontana konserter med kvalitet och inte uthärda populärkulturell allsång efter stappliga ackord. Apropå att ta emot bolivianer i Sverige vore detta något som till varje pris måste undvikas. Föreställa sig någon fyllemodig person börja sjunga Wonderwall (och detta vore ju knappast det värsta scenariot i Tomas Ledins land). Detsamma gäller dans. Traditionell dans är inte polkatöntig, även ungdomar kan och vill ofta dansa dessa.


Gästfriheten förtjänar att upprepas. Särskilt på landsbygden där fattigdom är som störst, där man har minst, ger man en gäst det man har. Här kan man inte bara dyka upp någonstans för att säga hej. På fem minuter har någon smitit ut och ordnat tilltugg och dryck. Jag har aldrig upplevt någon säga att tyvärr, vi har inget att bjuda på, även fast man inte har det. Många reaktionära bolivianer anser sig leva i hämndens land (som jag skrivit om tidigare), vilket är det absurdaste man kan säga. Bolivia måste vara tålamodets och positivitetens land, efter allt man gått igenom.