Lordag i Cochabamba

I Bolivia är plazan ett ställe man kan vara på utan att vara hemlös eller a-lagare. I staden Tarija var en plaza stadens fritidsgård. På svenska är plazan ett torg som används som en park. Här en man med charango, traditionellt andinskt instrument från början gjort av bältdjurets skal; en skoputsare som tar paus och sitter på sin utrustning, utan mask för ansiktet som nästan alla ”lustrabotas” har i La Paz; en pojke med traditionell mössa, förmodligen assistent till någon som tvättar bilarna parkerade runt plazan. Jobb med lägre status har inte invandrarna, om man kalla dem med europeiskt ursprung så, utan ursprungsbefolkningen.
Min hyresvärd säger att Cochabamba är den stad där det finns störst vilja att kompromissa mellan olika partier och folkgrupper. År 2000 blev det ”vattenkrig” i Cochabamba. När regeringen sålde vattenrättigheterna till ett utländskt bolag (Bechtel) så blev det folkstorm. Vattenräkningarna blev dyrare och de som ordnat sitt vatten helt på egen hand blev nu tvungna att betala bolaget för något detta inte gjort. Folk från alla samhällsklasser organiserade sig och kämpade för att regeringen skulle dra tillbaka avtalet. Efter tumult och dödsfall blev det så, istället för Bechtel är det kommunens Semapa, vars medlemmar var de mest framträdande och förföljda under vattenkriget, som sköter eller missköter vattenförsörjningen. Den här veckan stod det i en artikel att Semapa inte får pengar från fonden för lokal utveckling för att arbetet med att ge fler tillgång till vatten går för dåligt. Agua para todos – Vatten för alla – gäller inte än.

Sopsystemen är enkla i dubbel bemärkelse. Ingen sortering och bilda hög. I Bolivia är hundar som katter, självgående och ibland hemlösa. En gång när jag lade ett bidrag till sophögen utanför mitt hem i Sucre så fanns det i mitten en hundvalp. Han kombinerade kost och logi. Sopor är hundarnas föda numero uno.

Sillpancho Cochabambino är en bankad köttbit täckande hela tallriken med ris under och stekt ägg ovanpå, lite friterad potatis och grönsaker runt om. Jag och kungen av potatismos, mr Alvarez, bytte ut ris och potatis mot mos. Rekommenderas. Cochabamba har precis som Rio de Janeiro en kristus som tittar ner på staden.

Bensinmacksruiner är industriromantik. I bildspelet om El Alto på Horisont som jag rekommenderade förut finns foton på gruppen Diztinto poserande vid en utbränd station. Här fick jag sällskap av en nyfiken civilgardist som såg hur jag poserade framför min egen kamera och fick förklarat för sig vad lång slutartid innebär. Bensinstationen ligger vid stadens stora gata, Avenida de los Libertadores.