Mennoniter

Latinamerika fungerade mycket längre som den fristad och annekteringsplats Nordamerika slutade vara för ett bra tag sedan. Utan att vara särskilt påläst är min uppfattning att de sekter som är för knäppa för USA väljer att flytta till Latinamerika (det är dock inte dem jag menar här). Vi upplever själva utvecklingen från visumreglernas anarki till ett system som börjar likna USA och Europa. Vi är kanske de sista som arbetar på turistvisum, något som aldrig varit ett problem tidigare.


Efter 2:a världskriget strömmar det folk till Bolivia (om nazister och fascister något annat inlägg), man vill ha jorden antingen för att ostört få tjäna pengar eller utöva sin tro, ibland både och. Fram tills nyligen var Bolivia landet där man kom in utan problem. I filmen No veo España kommer en ecuadorian hit för att Bolivia är platsen man kan fixa dokumenten man behöver för att ta sig till Europa. För länge sedan skrev jag om familjen Larsen som kom från Usa och nu är den största jordägaren i landet, där fadern nu får stå till svars för att han aldrig ordnat ett giltigt medborgarskap. Under diktaturåren kunde det liksom införskaffandet av mark alltid lösas med pengar.





I Bolivia lever det enligt uppgift ca 40 000 mennoniter (efter grundaren Menno Simons). I regel via Kanada och Mexiko kom man så småningom för att hitta den isolering som alltså försvann i Nordamerika. De är en lightversion av Amishfolket som uppstod på 1500-talet tillsammans med andra rörelser under reformationens tidiga år. Pga av religiös förföljelse har man flyttat från södra Tyskland, Holland, norra Tyskland, Ryssland och efter Sovjets uppmjukning och fall tillbaka till Tyskland och Holland. Sedan 1600-talet började man dock också som andra anabaptister (vuxendop) ta sig till Det nya landet bortom havet, sedan amerikanska inbördeskriget upp till Kanada. Under tiden i norra Tyskland blev plattyskan det vanligaste språket och det som man fortfarande ofta talar och alltid predikar på i Nord- och Sydamerika.


Sedan 50-talet finns man i Bolivia, nästan uteslutande i långt ut i bushen i Santa Cruz-området och utan någon större ambition att hålla antalet barn per familj under tio. Det är ju lättare att sympatisera med en grupp som bosätter sig någonstans för att hålla sig borta från världen, vilket är deras primära anledning.

Men i sin kanske naiva tro att uppsöka ny mark klampade de som alla andra in på ursprungsfolkens områden, liksom andra med den administrativa enkelhet som nu gör att de kan förlora dem igen. När statens institut för jordreform kontrollerar införskaffande ligger många mennonitsamhällen dåligt till. Till deras halvamishka byar kommer det kanske någon tidning ibland där det står om hotet från Evo.


Intressant är att mennoniterna alltid har haft en kollektiv samhällssyn och produktion i stil med den som ursprungsfolken fått inskriven i den nya konstitutionen. Också intressant är att mennoniterna nu befinner sig i samma position som dem som kommit för att profitera. Leva som eremit men tjäna som kosmopolit. Deras jordbruk är en del av de transnationella företagens verksamhet när det gäller tex. soja. När det gäller jordbruksteknik är man inte amish på något sätt.





Finns det någon fläck på kartan efter Sydamerika man kan komma till för att börja om på ett så organiserat sätt? Förmodligen inte. I Tyskland finns det ett samhälle som efter 2:a världskriget grundades av en i Sverige okänd svensk, innan räddare av judar och sedan av Sovjet förföljda tyskar. Där hamnar mennoniter som talar ryska efter 250 år i Ryssland och under Sovjettiden varit deporterade till de asiatiska områdena. Kanske kommer det fler med en förhållandevis kort sejour i Bolivia.


Bilderna är inte mina, bildgoogla mennonites bolivia så dyker de upp.