Neråt

Det fanns en tid när jag beklagade disciplinen som farmorn tvingade på oss ungdomar i huset Oblomov. Det var jobbigt att ständigt få lära sig hur en dörr öppnas och stängs på bästa sätt för inte slita på gångjärnen.





Sedan hon haltade ut genom porten har dock degenereringen fortgått långsamt men konstant. Först köket, vår svagaste punkt. Jag har aldrig haft städning som intresse eller terapi, inte tal om annat. Den pinsamma gräns jag ändå har när det gäller smutsighet går tyvärr inte att upprätthålla när man ibland åker iväg från huset och återvänder till en nivå långt under Hades. "Ja, det var fest", apropå disken. Det var dock inte igår eller några dagar sedan. Matrester får tid att utvecklas.





Oblomov själv har nämligen ingen gräns, bara en alltid sluttande kurva som andra måste räta upp. Ändå medveten om den och utan att själv tro det påpekas det.: "Här måste jag städa", som om vi satt framför spillrorna av ett exploderat kärnkraftverk eller något annat man hägnar in med varningsskyltar och aldrig mer beträder.





Apelsinträdet var en gång pittoreskt. Nu skäms Oblomov över all mosad frukt, "Pachamamas gåvor" som aldrig tas tillvara och nu pyntar pation tillsammans med hundskit. Nu bor vi verkligen på ett oblomovskt sätt, i ett hus hus där man noterar att det en gång varit väldigt fint.

Om jag en gång tar jobb som sanerare, eller vad de kallas som går in på ägor där någon legat dött ett halvår och vars doft gör att grannarna slår larm, då ska jag säga att ja, jag har erfarenhet.





Det är lite kusligt att ha en trädgård som sakta men säkert växer igen, särskilt när det bor djur där som pga en ankommande död, tonårig frustration över att inte få gå ut, någon åkomma som orsakar konstant hunger; alla börjar bete sig som djungeldjur och mer och mer (rättmätigt) betraktar människorna som orsaken till all misär.


Men nu har meddelandet kommit att farmor är på gång igen. Jag ska stänga alla dörrar med största försiktighet och aldrig klaga.