rosen i bolivia

Salida

2009-05-03T17:01:00.000-07:00

Bolivia

2009-05-02T10:09:00.001-07:00

Insåg att den här bloggen kanske inte bör sluta i död, utan en liten summering av min tid i Bolivia, eller mer en betraktelse av landet. Det är inga forskningsresultat utan högst subjektiva betraktelser.

Först och främst är Bolivia världens mest gästvänliga land. Jag kan vakna om nätterna kallsvettig över tanken att ta emot bolivianer i Sverige. Hela deras vistelse skulle behöva arrangeras för att i någon mån kunna motsvara det mottagande man får som gäst här.
Samtidigt som det finns få folk som är så gästvänliga, finns det ännu färre som är så grymma sig själva emellan. Detta är ett land där militären tills nyligen var tränad för inrikes ingripanden, trots att man bara det senaste decenniet upplevt flera händelser som får Ådalen 31 att verka slentrian. Jag har upplevt människor slåss med basebollträn samtidigt som de var för sig ber mig om ursäkt för det som sker.

Omhändertagandet av en gäst leder ibland in på ett problem, nämligen att säga saker man egentligen inte menar. Av en del läsning att döma verkar det vara gemensamt för alla amerikanska kontinenter. "I´ll call you" eller "Call me" betyder varken att någon kommer att ringa eller att man vill ha ett samtal. I Bolivia handlar det om att kraven på gästfrihet ofta innebär att man måste lova saker. Man kan inte tala om en plats utan att säga att vi ska åka dit. I Bolivia är frasen "hur mår du?" inbegripen i hälsandet. Det krävs en del tid innan man inser att den inte kan besvaras utan att man börjar prata i munnen på varandra, eftersom frågan egentligen inte är en del av samtalet.

Bolivia är ett av de fattigaste länderna i Sydamerika. Detta upplever man varje dag; i att stadsmiljöerna är slitna och det uppenbarligen saknas pengar för att reparera och restaurera i samma takt, att det saknas infrastruktur som är given i länder som Sverige, att det läggs ner en otrolig energi på att få trasiga saker att se nya ut för försäljning (batterier är en klassiker, ofta slut innan användning). Und so weiter.

Å andra sidan är Bolivia landet där bristen gynnar uppfinningsrikedomen. När jag köpte en cykel skreks "originaldelar" i tron att det är vad en gringo vill höra. I själva verket har varje partikel i en sådan cykel suttit på en annan cykel. Filmteamet vi har fått jobba med är ett annat exempel på hur mycket man kan göra med små resurser när det gäller ljud och ljus. Det handlar inte bara om brist på pengar utan om att många produkter på sin höjd säljs i Argentina, och då dyrare än i Europa.

I bristen på mer officiella tjänster så kan man i Bolivia ordna saker snabbt och smidigt. Avigsidan är korruption, att korta ner processen för en omständig förseelse (typ köra mot rött ljus) direkt på plats genom en liten muta. Det bekväma kan vara att kunna hoppa på bussen var fan man vill genom att vinka in dem istället för att ta sig till närmaste kur eller station. Eller att åka på flaket på en jeep, eller kunna åka motorcykel utan vare sig körkort eller hjälm. Köra om när man vill i stadstrafik. Det osäkra har sin bekvämlighet. Svensken frågar...

Med en trygg ekonomi lever man bra i en stad med ekonomiska problem. Man utnyttjar det faktum att folk måste göra vad som helst för att tjäna något lite. Överallt på gatorna finns det folk som erbjuder något. På tio meter kan man äta, dricka, köpa en piratkopierad film, växla pengar, köpa en bok osv. Nästan dygnet runt.

Detta betyder inte att Bolivia är oorganiserat. Varje bransch har sina syndikat, ett arv från revolutionen 1952. Man bråkar inte med dem, fast de givetvis bråkar med varandra ibland. Taxisyndikat bråkar om rutter tex. Folk som säljer samma produkter gör det ofta på samma gata. Man kommer så klart överens om priserna, utan att det blir dyrt. Syndikat är inte alltid detsamma men liknar fackförening, som också är stora i Bolivia. När jag skriver det här är det 1:a maj och COB, Bolivias LO, tågar förbi med dynamit i händerna. Även om många gruvarbetare fick sparken under krisen på 80-talet lever deras organisering kvar i tex kokaodlingen, men även i grannföreningarna i städer som El Alto. Det är dom som ordnar mycket av infrastrukturen i sina städer, lägger gatsten osv.

Innan koloniseringen var ayllun en organisationsform på landsbygden, fortsatt utnyttjad av både inkas och spanjorerna efter deras erövringar. Idag är ayllun populär igen och det kan uppstå konflikt med syndikaten, som också används på landsbygden.

För en vanlig politiker är Bolivia ett omständigt land. Tas ett beslut kan man räkna med att de som drabbas av det inte kommer att nöja sig med att lämna in ett skriftligt klagomål. När man i början av året beslutade att bilar äldre än fem år inte får importeras längre började demonstrationerna och blockaderna av importörer, mekaniker och andra drabbade yrkesgrupper. Innan det lugnat ner sig hade två personer dött, vilket inte är något utöver det vanliga. Inte bara politiker utan "vanliga människor" kan bli trött på blockerandet av vägar. När ursprungsbefolkningen vill att parlamentet ska ta ett beslut till deras fördel kan de förenas i hundramilamarscher som slutar vid byggnaden där politikerna sitter. Beroende på politiskt läggning gör detta Bolivia till ett land med stor potential eller omöjliga förutsättningar för borgerlig demokrati.

Det är inte lätt att avgöra förebilden för Bolivias regering. Många varnar för att Bolivia kan gå mot ett Kuba med enpartistat och mindre representativ demokrati. Evo Morales har kläckt ur sig saker som "då får vi legalisera på vägen" apropå att hans politik ibland balanserar på lagens gränser. Annars är en sådan ambition inget man skyltar med om den nu är vad man strävar emot. Min egen uppfattning är att man än så länge inte kan tala om någon sådan utveckling. Den nya konstitutionen är inget åt det hållet. Nationaliseringen av naturresurser är heller inget kriterium. Inte ens Pinochet släppte kontrollen över gruvorna efter sin statskupp. Jag har svårt att se att svenska staten skulle släppa LKAB.

För att förstå rasismen i Bolivia är nog samerna den bästa jämförelsen. Samerna är Sveriges ursprungsfolk och har liknande erfarenheter som dem i Bolivia. En natursyn som bygger på användande men inte exploaterande av naturen, vilken krockar med den hos markägare, skidanläggningsbyggare osv. Man kan knappast överskatta den skit som Sverige orsakat samerna genom historien. Sverige har inte skrivit på ILO:s konvention om ursprungsfolkens rättigheter, som tex Norge och Bolivia. Det har förstås med markägande att göra. Om jag har förstått det rätt så har en same rätt att bruka den mark som hör till (men inte tillhör) hans sameby. Med bruka menas väl då för renskötsel, jakt och fiske. Men marken ägs alltså inte av samebyarna. För att vara medlem av en sameby ska man vara ägare av renar.

Vad skulle en aymaraman/kvinna säga om jag föreslog att hans ursprung hade med antalet lamor han/hon äger att göra? Jag menar inte att en same är ekvivalent med en renägare, men att Sverige behandlar samerna som om det vore så. I Bolivias nya grundlag finns en mängd artiklar som ger ursprungsfolk rätt till gemensamt ägande av mark, vilket är en del av ILO:s konvention. Om jag minns rätt så bad någon minister samerna om ursäkt för ett tag sedan. Det betyder ingenting i jämförelse med den dom som samerna vann häromåret mot en markägare. Ordet som Sveriges regering med Schlingmann som profet aldrig skulle erkänna att de är en representant för i invandringspolitiken – assimilering – fungerar mycket bra på Sveriges behandling av samerna. En same kan säkert fortfarande uppleva rasism i Sverige i meningen att han/hon inte duger som svensk, men idag behandlas nog de flesta samer som svenskar. Nu handlar det om rättigheterna som same.

I Bolivia upplever nog många en identitetskris. Sedan republikens grundande har det handlat om att skapa en boliviansk identitet. Mången gång bestämdes att ursprungsfolken skulle få sina rättigheter, utan resultat. Uppenbarligen ville man också behålla sin identitet. Bolivia har fortfarande 36 ursprungsfolk. Sedan en förhållandevis kort tid är ursprungsfolken i en maktposition, en sorts kulmen på alla de delvinster de har tagit sedan revolutionen 1952, alla själva. Att vara bolivian idag kan inte längre utesluta detta faktum. Därför är man som vit och mestis rädd. Inte bara för att man kan förlora privilegier utan för att man kanske upplever sin identitet knaka i fogarna. Precis som många samer struntade i att lära sina barn samiska för att de skulle slippa diskriminering, ser många bolivianer nu hur den kultur deras föräldrar förvägrade dem nå ända fram till regeringsmakten. I bästa fall ger man sina barn det man själv aldrig fick, i värsta fall förtränger man sitt ursprung. Åtminstone accepterar man pluralismen, för visst har var och en rätt att definiera sin identitet. I Bolivia utgör mer än fem miljoner människor ursprungsfolk, i Sverige finns det tjugo tusen samer. Där har vi skillnaden. I Sverige som i Nordamerika får ursprungsfolkens bidrag sträcka sig till ortsnamn. I Bolivia genomsyras allt av de förkoloniala kulturerna.

Skönhetsidealen i Bolivia är problematiska. I ett land med majoritet av ursprungsbefolkning är det fortfarande blonda och blåögda människor man ser i reklam. Okej att den vita minoriteten är köpstark, men det finns djupare och mindre angenäma orsaker. Det går tex inte att förklara det med ett generellt intresse för det som är annorlunda, vilket hade varit trevligare. Fascinationen för det vita, ljusa och blåögda är ett arv som innehåller något av självförakt. I viljan att erövra finns något av hämnd. Det är givetvis en generalisering, värst för dom som står över sådant.

Över huvud taget kan man dagligen tacka livet för att man inte är kvinna i det här landet. Beroende på åsikt naturligtvis. Kvinnan idealiseras på olika sätt som är svåra att förena med jämlikhet.

Madonnorna är en sak, typiskt katolskt. På väggarna sitter antingen en madonna eller en bikinibrud. En bolivian vill i regel gifta sig med den förra och ha den senare som flickvän. Här skiljer man sig nämligen inte (efter att ha tvingats gifta sig i tonåren), men äktenskap är mest en formalitet. Ibland vet jag inte om det är jag som missförstått katolicismen. Jag har alltid tänkt på Sven Stolpe-typen som det man strävar efter. Tukt och disciplin, visserligen människoföraktande. Men jag börjar fundera på om inte formaliteten är det väsentliga. Att skilja sig är värre än att bedra någon. En misshandlad hustru ska stå ut, inte skilja sig. Håll uppe fasaden så räcker det.

Pachamamaperspektivet är en annan sak. Jord/natur kopplas till kvinna, vilket leder till både respekt och stela könsroller. Som en aylluledare sa i ett annars superbt tal: Vi vill inte ha jämlikhet, vi vill ha komplementering. I de andinska kulturerna är dualismen central, inte minst vad gäller kön. Detta betyder inte att jämlikhet är omöjligt, men att det är andra förutsättningar här.

Utan att ens ha sett hälften av Bolivias olika landskap måste jag säga att Sverige ter sig ganska tråkigt vid jämförelse. Sedan har jag ju inte sett särskilt mycket av Sverige heller. Dessutom verkar ju vårt ljus vara något som utlänningar fascineras mer av. Artrikedomen och variationen vad gäller miljöer i Bolivia är nog svårslaget. Svårigheten att bygga vägar och järnvägar får tas igen på utsikten när man reser.

Generellt sett bör bolivianerna vara något mer musikaliska än i Sverige. Betydligt fler kan hantera en gitarr mästerligt utan att ha det som yrke. Traditionell musik är mer levande än Sverige. Det bästa är att man på fester får uppleva spontana konserter med kvalitet och inte uthärda populärkulturell allsång efter stappliga ackord. Apropå att ta emot bolivianer i Sverige vore detta något som till varje pris måste undvikas. Föreställa sig någon fyllemodig person börja sjunga Wonderwall (och detta vore ju knappast det värsta scenariot i Tomas Ledins land). Detsamma gäller dans. Traditionell dans är inte polkatöntig, även ungdomar kan och vill ofta dansa dessa.

Gästfriheten förtjänar att upprepas. Särskilt på landsbygden där fattigdom är som störst, där man har minst, ger man en gäst det man har. Här kan man inte bara dyka upp någonstans för att säga hej. På fem minuter har någon smitit ut och ordnat tilltugg och dryck. Jag har aldrig upplevt någon säga att tyvärr, vi har inget att bjuda på, även fast man inte har det. Många reaktionära bolivianer anser sig leva i hämndens land (som jag skrivit om tidigare), vilket är det absurdaste man kan säga. Bolivia måste vara tålamodets och positivitetens land, efter allt man gått igenom.

Sista dagen

2009-04-29T06:16:00.000-07:00

Menchos står alltid med en ledsam min när man ska gå ut från gården. Brian orkade inte försöka smita ut längre.

Jag har blivit ombedd att med mig hundvalpar, barn och gamlingar hem. Dessa tre typer har enligt många en tendens att vara sötare här än i Sverige. Så här i slutet känns det som att den förmodligen lite förståndshandikappade Menchos ligger bäst till för handbagage. I Sverige brukar folk säga att man vill ha den eller den hundsorten, något som av genetiska orsaker är svårt i Bolivia. Menchos är väl 1/4 tax, men det spelar ingen roll. Det finns bara en Menchos.

Har ätit Charque som sista måltid i en vecka nu. Kebabställen i alla städer, förenen eder. Lite torkat lamakött, majs, potatis, ägg och ost. Odla locoto så att man kan göra såsen llajua.

Brians avlivning har varit aktuell sedan jag kom. Igår kom kvartersvakten in och hackadegrävde en grop. Enligt folktron så ska en hund ligga på gården och vakta huset. Veterinären dröjde. Farmorn satt på en stol och ägnade dagen åt medlidande.

Det blev jobb till sista minuten, som säkert får göras om. Hade varit kul att få se affischen "på riktigt". Fotot på affischen över staden togs av fint besök.

Vid sista hemkomsten var lidandet slut, utom för Oblomov.

Det var väl också den sista dödsryckningen för den här bloggen. Eller så grävs den ned tills dess att den kan göra skäl för sitt namn. Men det dröjer nog innan jag lämnar Sverige igen.

Några svenskar och en amerikan

2009-04-04T07:45:00.000-07:00

Simón Bolívar hade en svensk officer och vän i sin befrielsearmé. Vad fick en svensk adelsman att ta sig till Sydamerika för att ta republiker ur den spanska monarkin? Har glömt namnet men han omnämns i Erland Nordenskiölds bok om Sydamerika.

Under början av 1900-talet reste den svenska antropologen/etnograf Erland Nordenskiöld runt i Bolivia och samlade ihop vad som senare blev Göteborgs etnografiska museum, en stockholmare som inte kom överens med vetenskapsakademin i hufvudstaden.

För att finansiera resor skrevs böcker om landet som då inte hade mycket till vägar. Till häst på chacon (stäppen som mest är känd för kriget på 30-talet då Bolivia förlorade större delen till Paraguay) till flods i vildmarken i Santa Cruz, Beni och Pando.

I de få böcker jag läst om Bolivia finns Nordenskiöld med i litteraturförteckningen, mycket sällan rättstavad. Även om han talade spanska så skrev han vad jag vet inte mycket på språket, däremot sedan översatt. Enligt en bok om oligarkin i Santa Cruz används en hiskeligt dåligt översatt text av svensken i den rasistiska diskurs som nu skapas för att distansera sig från de andinska folken, helt i strid med hans för den tiden antirasistiska och antikoloniala syn. Visserligen avskydde han de svartas närvaro i Sydamerika, en tyvärr fortfarande vanlig rasism.

I Nordenskiölds böcker möter man en indelning av de isolerade ursprungsfolken i fyra grupper. De som lever i av katolska munkar skapade missionsstationer. Han har sympati för munkarnas arbete och organisering men inte det beroende som skapas hos invånarna. Andra som lever avskilda i stammar men har regelbunden kontakt med "civilasationen" och därför kan vara länk och göra så att folk som Nordenskiöld kan besöka en tredje grupp, de som lever isolerat och "primitivt" men tolererar andras närvaro. Den fjärde gruppen är de helt "vilda" och en skräck för andra, inklusive tidigare tre grupper. Dessa de mest primitiva kallas Sirionos, snarare som ett samlingsnamn för deras beteende än ett visst folk. Under en vistelse i djungeln fångas en Sirionoman in. Eftersom inget annat folk har haft något utbyte med hans folk finns det heller ingen som kan översätta det han säger.

Det fanns och finns dock ett Sirionofolk. Jag trodde tills nyss att Nordenskiölds böcker fick Allan R Holmberg att välja dem som studieobjekt på 40-talet, kanske rentav att bli antropolog. Men Allan är amerikan och inte svensk. Nordenskiöld är iof sig känd även utanför Sverige. Holmberg arbetade i England och har skrivit den kultförklarade boken "The nomads of the longbow." som jag tror man kan hitta på amazon.com eller liknande. Efter att ha levt bland Sirionos ansåg Holmberg att de var så "primitiva" för att de levde i en miljö som inte tillätt annan aktivitet än jakt efter mat och att de inte hade utvecklats alls genom historien. Senare forskning har visat att Holmberg kom till spillrorna av ett folk nästan hade utrotats helt av en epidemi tjugo år tidigare. Enligt vissa källor är Holmberg en trångsynt jävel som inte förstod kompliciteten i Sirionos värld, men enligt hemsidan om Bolivias ursprungsfolk förklarade han deras övernaturliga och animistiska uppfattning om miljön..

Inte ens Sirionos lyckades undvika att bli frälsta av en evangelister, ca tio år innan Holmberg klev in. Enligt hemsidan finns det idag ca 300 Sirionos kvar i södra Beni, boendes i reservat a la Nordamerika anno innan de öppnades casinon.

På Myrorna i Örebro hittade jag en bok om missionären Astrid Nilsson, skriven av en trosfrände i pingstkyrkan. Som ung på Gotland fick hon ett gudomligt budskap och tog arbete hos en direktörsfamilj i Buenos Aires. Väl där fick hon ett konkretare budskap som sade åt henne att arbeta för ursprungsbefolkningen. Hon tog sig till Matocofolket (om jag minns rätt från boken, jag kan inte hitta något folk med liknande namn, antingen för att författaren använder fel namn eller att dom inte finns kvar, eller att dom är en del av en större folkgrupp) i södra Bolivia där hon sedan med få pauser arbetade i decennier med nästan inga medel alls än de samvetssummor som skickades från religiösa svenskar. Från att inte ha något förtroende alls lyckades hon med envishet och enkla kunskaper i medicin kurera barn, sålunda bli vän med först kvinnorna och sedan hela gruppen av folket som till och från bodde i området, mer intresserad av att förbättra deras sociala än religiösa situation.

Mennoniter

2009-03-31T11:16:00.000-07:00

Latinamerika fungerade mycket längre som den fristad och annekteringsplats Nordamerika slutade vara för ett bra tag sedan. Utan att vara särskilt påläst är min uppfattning att de sekter som är för knäppa för USA väljer att flytta till Latinamerika (det är dock inte dem jag menar här). Vi upplever själva utvecklingen från visumreglernas anarki till ett system som börjar likna USA och Europa. Vi är kanske de sista som arbetar på turistvisum, något som aldrig varit ett problem tidigare.

Efter 2:a världskriget strömmar det folk till Bolivia (om nazister och fascister något annat inlägg), man vill ha jorden antingen för att ostört få tjäna pengar eller utöva sin tro, ibland både och. Fram tills nyligen var Bolivia landet där man kom in utan problem. I filmen No veo España kommer en ecuadorian hit för att Bolivia är platsen man kan fixa dokumenten man behöver för att ta sig till Europa. För länge sedan skrev jag om familjen Larsen som kom från Usa och nu är den största jordägaren i landet, där fadern nu får stå till svars för att han aldrig ordnat ett giltigt medborgarskap. Under diktaturåren kunde det liksom införskaffandet av mark alltid lösas med pengar.

I Bolivia lever det enligt uppgift ca 40 000 mennoniter (efter grundaren Menno Simons). I regel via Kanada och Mexiko kom man så småningom för att hitta den isolering som alltså försvann i Nordamerika. De är en lightversion av Amishfolket som uppstod på 1500-talet tillsammans med andra rörelser under reformationens tidiga år. Pga av religiös förföljelse har man flyttat från södra Tyskland, Holland, norra Tyskland, Ryssland och efter Sovjets uppmjukning och fall tillbaka till Tyskland och Holland. Sedan 1600-talet började man dock också som andra anabaptister (vuxendop) ta sig till Det nya landet bortom havet, sedan amerikanska inbördeskriget upp till Kanada. Under tiden i norra Tyskland blev plattyskan det vanligaste språket och det som man fortfarande ofta talar och alltid predikar på i Nord- och Sydamerika.

Sedan 50-talet finns man i Bolivia, nästan uteslutande i långt ut i bushen i Santa Cruz-området och utan någon större ambition att hålla antalet barn per familj under tio. Det är ju lättare att sympatisera med en grupp som bosätter sig någonstans för att hålla sig borta från världen, vilket är deras primära anledning.

Men i sin kanske naiva tro att uppsöka ny mark klampade de som alla andra in på ursprungsfolkens områden, liksom andra med den administrativa enkelhet som nu gör att de kan förlora dem igen. När statens institut för jordreform kontrollerar införskaffande ligger många mennonitsamhällen dåligt till. Till deras halvamishka byar kommer det kanske någon tidning ibland där det står om hotet från Evo.

Intressant är att mennoniterna alltid har haft en kollektiv samhällssyn och produktion i stil med den som ursprungsfolken fått inskriven i den nya konstitutionen. Också intressant är att mennoniterna nu befinner sig i samma position som dem som kommit för att profitera. Leva som eremit men tjäna som kosmopolit. Deras jordbruk är en del av de transnationella företagens verksamhet när det gäller tex. soja. När det gäller jordbruksteknik är man inte amish på något sätt.

Finns det någon fläck på kartan efter Sydamerika man kan komma till för att börja om på ett så organiserat sätt? Förmodligen inte. I Tyskland finns det ett samhälle som efter 2:a världskriget grundades av en i Sverige okänd svensk, innan räddare av judar och sedan av Sovjet förföljda tyskar. Där hamnar mennoniter som talar ryska efter 250 år i Ryssland och under Sovjettiden varit deporterade till de asiatiska områdena. Kanske kommer det fler med en förhållandevis kort sejour i Bolivia.

Bilderna är inte mina, bildgoogla mennonites bolivia så dyker de upp.

Earth hour a la Neokon

2009-03-30T10:50:00.000-07:00

Från en av bloggarna jag följer:

Idag är det Earth Hour. Klockan är halv åtta här på östkusten och det är en timma kvar.

Det kan jag säga på en gång: här släcks jävlarimig inga lampor. Det ska snarare tändas mer ljus som ett långfinger mot den lögnaktiga och antiamerikanska miljösocialismen.

Nu väntar jag på vad herrn ska säga om Obamas odlande av ekologiska grönsaker i Vita husets trädgård.

W. G. Seebald och Ulla Hamilton

2009-03-28T08:08:00.000-07:00

Ja, apropa Earth hour.

http://ullahamilton.se/

Inte för inte har det knappt överblickbara landet Brasilien fått sitt namn efter det franska ordet för träkol. Omvandlingenav de högre växtarterna till kol, den oupphörliga förbränningen av all brännbar substans är drivkraften för vår utbredning över jorden. Från den första stormlyktan till 1700-talets reverberer och från reverberernas sken till den bleka glansen från båglamporna över de belgiska motorvägarna är allt förbränning, och förbrännning är den innersta principen i varenda föremål vi tillverkat. Förfärdigandet av en metkrok, fabricerandet av en porslinskopp och producerandet av ett teveprogram baserar sig när allt kommer omkring på samma förbränningsprocess. De av oss uttänkta maskinerna har liksom våra kroppar och liksom vår längtan ett glödande hjärta som långsamt förtärs. Hela den mänskliga civilisationen har ändå från början inte varit annat än ett för var timme allt intensivare glimmande, och ingen vet till vilken grad det kommer att tillta och när det så småningom kommer att slockna. Tills vidare lyser alltjämt våra städer, sprider sig eldarna.

Karl Marx om hur lite man kan göra med pengar

2009-03-27T10:24:00.000-07:00

Vad saknas i Bolivia. "Plata", ordet för silver som används för pengar. En daglig tragedi men mindre viktigt än det man har. Citatet är finalen på ett stycke där pengarnas oförmåga att verkligen ge något förklaras (fast allt är till salu).

Om du förutsätter människan som människa och hennes förhållande till världen som ett mänskligt förhållande, så kan du bara utbyta kärlek mot kärlek, förtroende mot förtroende osv. Om du vill uppleva konsten, så måste du vara en människa som är bildad på konstens område; om du vill öva inflytande på andra människor, så måste du vara en människa som är verkligt inspirerande och stimulerande på andra människor. Vart och ett av dina förhållanden till människan - och till naturen - måste vara ett bestämt uttryck för ditt verkliga individuella liv och motsvara föremålet för din vilja. Om du älskar utan att bli älskad tillbaka, dvs om din kärlek som kärlek inte framkallar genkärlek, om du inte genom din livsyttring som älskande människa gör dig till en älskad människa, så är din kärlek vanmäktig - så är den en olycka.

Neråt

2009-03-26T15:13:00.000-07:00

Det fanns en tid när jag beklagade disciplinen som farmorn tvingade på oss ungdomar i huset Oblomov. Det var jobbigt att ständigt få lära sig hur en dörr öppnas och stängs på bästa sätt för inte slita på gångjärnen.

Sedan hon haltade ut genom porten har dock degenereringen fortgått långsamt men konstant. Först köket, vår svagaste punkt. Jag har aldrig haft städning som intresse eller terapi, inte tal om annat. Den pinsamma gräns jag ändå har när det gäller smutsighet går tyvärr inte att upprätthålla när man ibland åker iväg från huset och återvänder till en nivå långt under Hades. "Ja, det var fest", apropå disken. Det var dock inte igår eller några dagar sedan. Matrester får tid att utvecklas.

Oblomov själv har nämligen ingen gräns, bara en alltid sluttande kurva som andra måste räta upp. Ändå medveten om den och utan att själv tro det påpekas det.: "Här måste jag städa", som om vi satt framför spillrorna av ett exploderat kärnkraftverk eller något annat man hägnar in med varningsskyltar och aldrig mer beträder.

Apelsinträdet var en gång pittoreskt. Nu skäms Oblomov över all mosad frukt, "Pachamamas gåvor" som aldrig tas tillvara och nu pyntar pation tillsammans med hundskit. Nu bor vi verkligen på ett oblomovskt sätt, i ett hus hus där man noterar att det en gång varit väldigt fint.

Om jag en gång tar jobb som sanerare, eller vad de kallas som går in på ägor där någon legat dött ett halvår och vars doft gör att grannarna slår larm, då ska jag säga att ja, jag har erfarenhet.

Det är lite kusligt att ha en trädgård som sakta men säkert växer igen, särskilt när det bor djur där som pga en ankommande död, tonårig frustration över att inte få gå ut, någon åkomma som orsakar konstant hunger; alla börjar bete sig som djungeldjur och mer och mer (rättmätigt) betraktar människorna som orsaken till all misär.

Men nu har meddelandet kommit att farmor är på gång igen. Jag ska stänga alla dörrar med största försiktighet och aldrig klaga.

Carnaval

2009-03-23T10:13:00.000-07:00

Jag får vara glad att Alex tog med kameran till byn San Pedro de Colila. Själv hade jag jag en hink/dunk alhohol i händerna för servering eller senare för mycket alkohol i kroppen för att hinna med sånt.

Los suecos

2009-03-22T12:42:00.001-07:00

http://www.dn.se/resor/svenskar-pa-resa-riktiga-gnallspikar-1.826724

http://www.dn.se/resor/stranden-for-sandig-1.826797

Solön

2009-03-20T10:25:00.000-07:00

Isla del sol alltså. För att ha varit den mest fascinerande plats jag varit på i Bolivia vet jag skrämmande lite om den. Jag är ju den som läser på i smyg för att förstå var man är, ofta i efterhand så att man känner sig tvungen att återvända med kunskapen. Isla del sol är nog trots sina kulturlämningar främst en plats som inger en känslan av förståelse för hur människor långt tidigare såg den som helig. Här kan man alltså inte säga så mycket mer än "Åk dit" (med solskydd). Jag är inte religiös av mig, men på ön känner man sig vara i mitten av något. Det är inte behagligt och är det vackert så är det också i en lite kuslig och steril mening.

Ungarna är dock inga UFOs. Vi bodde på byns gemensamt ägda hotell, trevligt och billigt, barn och djur till hands att fotografera. Notera incastilen på fönstret, alltid bredare nere än uppe. Så ser det ut på hotell och restauranter.

Vet inte om stenhögarna är från förcolombuiansk tid, sådana hade iaf religiös betydelse för Incas, från små högar till berg. Exorcerade som synes, om de nu inte är byggda efter kristnandet. Bör vara lamaskalle med tanke på djurets enorma betydelse, fortfarande sedan häst, gris, får och resten introducerades.

Under utflykten lånade jag ett par solglasögon som gav tillvaron en gul färg. Kanske var det billig plast som gav den transcendentala känslan? Terassodlingar (vad jag menade i förra inlägget om Tiwanaku var upphöjda fält, även om även dom också använde terasser) användas fortfarande. Ön hade betydelse långt innan Inca, men templen är från deras tid. Vet inte vad detta användes till.

Hur blev det danskarna och inte Inca som uppfann legot? Incas är kända för att bygga med perfekt formade stenar utan behov av fogande material. Just det här templet kanske inte det bästa exemplet på det.

I bakgrunden Isla de la Luna, månön. Vet inte mer än att där finns ett tempel där incakvinnor helgade åt solen bodde.

Tiwanaku

2009-03-19T06:23:00.000-07:00

Senaste tiden en del resor i La Paz, Bolivias intressantaste departement enligt min erfarenhet och mina intressen. Men det har inte med behaglighet att göra. Sedan har jag ännu inte besökt Uyuni som Lina, Marie och Ylva. Från La Paz upp mot El Alto, passagen till allt och därför blockadernas högborg, dessutom porten till högplatån, Altiplanon. Jag kunde bara inte beskära bort mitt finger.

Om Ulf Lundell hade åkt till altiplanon istället för österlen (och ingen bolivian hunnit skjuta honom först) funnes det en hel skiva om öppna landskap. Med tanke på hur mycket brännvin man bränner själv här så kanske det inte behövts nån bössa heller. Trädlöst, solen lägger sig som ett ryggskott och man bor omgärdad av murad lera.

Ändå håller högplatån på de viktigaste historiska arven i Bolivia. Tiwanaku var redan en svunnen civilisation när Inca tog över hela högplatån och dalarna ner mot låglandet där guaranís och chiquitanos stoppade dem. Jag som många förväntade mig tempel a la maya och azteker men kom till min besvikelse fram till en kulle. Läste att bara 2 procent av Tiwanaku är framgrävt idag. Fotot är taget uppepå pyramiden Akapana, den största konstruktionen som hade en ceremoniell funktion. Spanjorerna var snabba med att gräva sönder ruinerna efter guld (därav hålet i mitten) och sno stenar för kyrkbyggen. En av monoliterna har fått ett kors tatuerat på armen efter en tidig exorcism. Man ser lite av vad som varit ett andiskt kors på pyramidens topp, en gång enligt guiden fylld av vatten för att spegla stjärnhimlen.

En rekonstruktion av områden, men inte allt. Taget från en beskrivning av hur president Evo hyllades som Aymaraledare och valdes till något jag inte vet vad det är. Man är inte klar över vilket folk som byggde Tiwanaku men aymaraspråket används flitigt och givande för att tolka platsen. Det originella med denna högkultur är att den enligt min läsning skapades mer genom religiösa ritualer och samarbete än erövring. Platsen var snarare ett centrum i ett mångkulturellt rike än härskarnas hemvist

Blick från Akapana ner mot det nedsänkta templet, ett av dem som är rekonstrueat med viss felmarginal. Stora stenar sitter rätt medan de små bygger på gissningar. Enligt guiden är den nya melodin att bevara istället för rekonstruera. I fonden ser man hur marken är linjerad på några ställen. Man hade en jordbruksteknik som byggde på terasser för att undvika köldskador på grödorna. En av alla krossade kunskaper man nu försöker förstå.

Bakom guiden syns en stående smal sten, den enda gjord av vulkaniskt material. Stenen pekar mot Akapana där vattenspegeln formad som andinskt kors finns. Guiden, doktor i arkeologi, och hans kollegor åkte en natt ett visst datum till platsen för att bevittna hur söderkorset (tror jag stjärnkonstellationen kallades) stod rakt över spegeln på pyramiden. Denna konstellation var tydligen väsentlig för jordbrukscykler i dessa tiders samhällen.

Det andiska korset kommer alltså isåfall från en stjärnkonstellation. Sådana förklaringar dämpade besvikelsen över kullen.

Den här monoliten stod i mitten av det nedsänkta templet. Den fanns av Bennet, döptes efter honom som flyttade den till en korsning i La Paz där den plågades tills den för några år sedan flyttades till museet tillbaka vid Tiwanaku. Det mest intressanta är ena handen på magen som är vriden på ett för kroppen omöjligt sätt. Vår guide visade en tolkning genom att lägga sin hand på en annans mage. Handen skulle representera förfäderna, mycket viktiga i amerikansk mytologi. Hos Inca var de döda hedersmedborgare, alla höjdare var som Nordkoreas ständige president.

Mest känd är solporten, ännu en spontan besvikelse som i sin litenhet måste backas upp av skaparnas genialitet. Står på fel plats där den restes upp på direktiv för 200 år sedan av general Sucre, Bolivias andra president efter Simón Bolívar. Många tolkningar av djursymbolerna. Man lutar åt en kalender. Det fattas en dag, men med hjälp av aymaraord, antar man att det i Tiwanaku fanns en passeringsdag mellan åren. 364+1+364 osv. Porten står på Kalasasaya, det andra rekonstruerade templet. Jag kan inte återge förklaringen på hur Tiwanakus olika byggnader representerar olika riktningar som upp (Akapana), ner (nedsänkta templet) horisontellt (Kalasasaya) osv, efter den mytologi man hade. Enligt en reaktionär bok om Bolivias historia så symboliserar Tiwanaku Sol- och Månön (alla andiskt tro genomsyras av dualism) som finns i Titikaka-sjön. Där har vi varit, mer om det annan gång.

Revanchismo?

2009-03-07T12:35:00.000-08:00

Har haft svart att slappa en predikan jag och Ylva fick hora pa en fodelsedagsfest (i Bolivia overgar i regel barnkalas nagon gang pa eftermiddagen till en fest for de vuxna) angaende Evo och el pueblo, dvs folket.

Eftersom vi ar vita och kommer fran "utvecklade" lander sa tar medelklassen oss for givan som kalkborgerlighetens bundsforvanter. Den har mannen spenderade ungefar en timme pa att beklaga regeringens politik och ge sin losning pa landets alla problem (ta bort alla skatter i tio ar och andra neoliberala recept), hela tiden utan minsta respons fran var sida. Mannen tolkade (uppmarksamt) var tystnad som invandningar och borjade for skull ursakta sina asikter och beklaga att han inte kunde vara idealist och tycka om Evo & Co. Allt slutade i en stor ursakt for nagot vi aldrig uttalade.

Hur som sa anvande den har mycket populara jamforelsen med Evo och Nelson Mandela. Nelson Mandela framstalls som allt Evo inte ar i betydelsen att han forandrade sitt land utan hamnd och revansch. Precis som de flesta i hans socialgrupp anser mannen att MAS´ politik handlar om payback for allt ursprungsbefolkningen fatt erfara sedan Columbus, en radikalare variant av argumentet att socialister inte forstar att alla kan fa mer utan istallet vill att alla far lika lite.

Den har mannen ar anda ingen idiot. De varsta erkanner all skit ursprungsbefolkningen tagit men tycker att det ar helt valfortjant. Socialdarwinismen ar mycket levande i latinamerika. De nagot battre anser sig inte vara rasister men forstar inte vad de har att gora med nagot som hande for 500 ar sedan. "Vad kan vi ra for..." En for samvetet nodvandig fornekelse. Den har mannen var snappet battre som anser att regeringens politik ar dalig for folket, att MAS utnyttjar deras okunskap for personlig vinning.

Man ska inte forneka att hatet ibland skymtar fram i Evos ogon, konstigt vore det annars. Det ar rentav beundransvart att det inte slapps fram mer i hans och hans sympatisorers agerande. Politiken ar dock allt annat an revanschism, aven om den kanske inte visar sig vara svaret pa alla problem.

Om man kan anvanda apartheidt som jamforelse sa avskaffades den i och med revolutionen 1952. Precis som for de svarta i Sydafrika sa fortlever de flesta problemen for urpsrungsbefolkningen. Det Nelson Mandela gjorde ar sedan lange historia i Bolivia. Nu vantar Sydafrika pa sitt MAS, forhoppningsvis inte lika lange.

Det finns en utbredd indianradsla hos medelklassen i Bolivia. Nar laget ar som varst for oppositionen sa ar det den som dess media anspelar pa for skapa konflikt. Hat, vald och primitivism har alltid varit de valbargades kannetacken i deras forhallande till ursprungsbefolkningen. Nar den senare har anvant vald har det alltid varit i en konstruktiv betydelse, tex vid revolutionen som gav dem deras politiska rattigheter. Det har varit framryckningar mellan evinnerliga tider av misar, miljarder ogonblick nar man INTE valt att hamnas pa sin fortryckare.

Revansch ar inte konstruktivt savida den inte fungerar motiverande. I sig sjalvt skapar den ingenting. Att kalla MAS och tidigare uttryck for urpsrungsfolkens okade rattigheter for revanschism ar forolampande.

Ska avsluta det har inlagget i ett annat...

Pass; epilog

2009-02-28T13:27:00.000-08:00

Efter att gatt till migración och fatt den magiska stampeln med 90 dagar ser jag i passet att de gav mig en inresestampel nar jag lamnade Bolivia.

Personbevis; fyra bokstaver

2009-02-21T07:45:00.000-08:00

Visumtekniken for oss praktikanter har alltid varit den atervandande turistens. Efter nittio dagar ar det dags att vanda ut och in i igen Bolivia, i mitt fall har det alltid blivit via 24 timmar i Peru.

Bolivia verkar vilja mangfaldiga satten att stampla ett pass pa i sa hog grad som mojligt. Nar vi kom till Santa Cruz fick vi en stampel med ankomstdatum. Jag undrade varfor jag inte fick nagon stampel med antalet dagar som visumet galler. Bara att rakna sager dom, nittio dagar efter datumet. Under sakerhetsinformationen sager man att vi maste ha den dar stampeln. Vi hanvisas till en expert som sager att vi inte behover stampeln.

Igar nar jag lamnade Bolivia undrade man varfor jag inte hade nagon stampel med nittio dagar. Eftersom man inte har nagon konsekvens med stamplarna sa far man passera anda. Under mina fyra "entradas" i Bolivia har man stamplat mitt pass pa fyra olika satt. Alltid stampel med inresedatum, men sedan varierar det. Forsta gangen skrev man nittio dagar med penna. Andra gangen vid Perugransen en stampel med trettio dagar, tredje gangen alltsa inga dagar alls och nu trettio dagar skrivet med penna. Innan polisen skrev trettio dagar gjorde han en gest med fingrarna i betydelsen "och pengarna, om du vill stanna langre?" men som jag inte latsades forsta och han snabbt avbrot. Nu far jag som forra granspasseringen ga till Migracíon har i La Paz och fa en ny stampel med nittio dagar. Det ar alltsa bara dar pa myndigheten som jag fatt en riktig stampel med nittio dagar. Anda var det den man pekade pa i forrgar och undrar var den ar, den som jag alltsa aldrig fatt av dem sjalva vid gransen/flygplatsen.

Peru ar ett under av konsekvens i fragan, aven om det kanske inte ar det sakraste sattet- stampel och nittio dagar med penna. Kanske ar det med stamplarna som nar jag upplevde korruption pa polisstationen i Tarija for att mitt pass fanns i en annan stad. "Vi behover black till var skrivare..." (dvs betala sa glommer vi det har). Nar granspolisen har rad med farg till stamplarna sa minskar korruptionen.

I Peru har man dock delat upp det sa att man forst gar till polisen som anger om man ar ren eller inte, sedan gar man till en tjansteman som skoter visumet. Nar jag skulle lamna Peru ropade polisen tillbaka mig med ett "Señor". Fuck, tankte jag, men nar jag gar tillbaka tar han upp ett korsord (lagg marke till ironin i att en granspolis sysslar med KORSord). Manga som KORSAR gransen talar spanska och manga talar engelska, men fa talar bada. Den har polisen blev overlycklig av att antligen kunna skriva in engelska termer i sitt spanska korsord. Formodligen far jag aldrig mer skaka hand med en granspolis.

Bilden ar inte av mitt pass utan harifran. En del bryr sig uppenbarligen inte om antalet dagar, men dar kan lasa om varre saker att raka ut for. Stampeln under ar inte gammal utan felaktig (den ratta ar den ovan med 2007), kanske av misstag men formodligen for att man hoppades att han inte skulle marka det (vilket han heller inte gjorde) och sedan kunna pressa honom pa pengar vid utresan. Som tur var utfardades passet i februari 2006, en manad efter att han enligt polisen skulle ha fatt stampeln. Jaja, det finns mer, las sjalva...

Jag ser inte Spanien

2009-02-16T16:45:00.001-08:00

Lite bloggande men mer hemsidebyggande dom senaste dagarna. När jag och Ylva (på hennes blogg kan man läsa mer om filmen) började på ABC visste vi inte att vi skulle bli så involverade i filmprojektet No Veo España. Filmen är enormt viktig för ABC och killarna som utgör filmteamet Axezo (jag lyckades få göra en ny logo åt dem också, sista ordet om den är kanske inte sagt än, lite grå med bolivianska mått mätt sådär svartvit). De lever för film och lyckas denna så betyder det att man får göra fler. Sidan har gjorts under en viss tidspress och det är nog inte svårt att hitta fel här och där, jag har redan hittat några. Rapportera gärna. Experter på engelska kan säkert bidra med en del vad det gäller översättningen av filmtermer. Tack vare Mr. Alvarez så fick vi upp sidan direkt.
<br>
www.noveoespana.se (svensk version)

www.noveoespana.com (spansk)

Igår var vi på födelsedagskalas för chefens barnbarn. Man behöver inte spendera mycket tid i Bolivia för att förstå hur aktuellt filmens tema är. Barnets föräldrar jobbar i Spanien. Under kalaset fick jag ansvar för filmkameran vilket gjorde mig nervös. Dokumentering är mer ögonen hos dom som inte kan närvaro än något att spara för fotoalbumet. De sista fyra minuterna av inspelningen sparades åt hälsningar till barnen/föräldrarna i Spanien. Mer om detta i Ylvas blogg.

Gazpacho Andaluz

2009-02-10T09:03:00.001-08:00

Idag händer inte mycket intressant, mer än att Ylva sett en kille med The Hives-tröja. Eftersom en taxi kan heta Roxette här så är det skönt att se andra exempel på svensk musik någon gång.

Magnus Linton har varit i El Alto och skriver om hur kokainlaben kommit till stan. Intressant med tanke på vad den galne greken vi träffade sa.

Jag försöker samla på mig bilder på mat, tyvärr går det långsamt. Lite soppa och en fruktsallad.

På ett matbord i Bolivia ska det ALLTID stå llajua (uttalas jachva), den starka såsen som ofta är den enda såsen. Kan vara det mest bolivianska som finns.

Peruansk kall fiskasoppa med fisksnacks till eller Ceviche. Mumma som Ernst skulle ha säga om ingen bolivian hunnit skjuta honom först.

Vid vårat kontor ligger en marknad där det finns tio olika ställen att köpa fruktsallad, fruktdrinkar, glass med frukt osv. Det gäller bara att säga "sin gelatina", för att slippa denna i Bolivia populära gegga.

I ett land utan snus finns det iaf Gazpacho. När jag skriver det här står dagens dos bredvid datorn.

Choclo

2009-02-09T08:59:00.000-08:00

Igår majsmarknad. Jag har inte full koll på majsterminologin, ganska omfattande här med tanke på alla sorter. Choclo är iaf den stora och vanligaste majsen. Marknaden var också för humintas, en sorts sockerkaka av majs som jag tyvärr inte tog kort på, antagligen för att jag inte åt någon.

Vi åkte mest dit för att kolla på kooperativet som sålde sitt hantverk, väskor man gör av knutar. Knutar har en lång tradition i den andinska regionen. Incas hade inget skriftspråk men man kommunicerade genom quipus, snören med olika knutar som tydligen kunde berätta det mesta.

Första fredagen

2009-02-07T10:36:00.000-08:00

Vi lämnade Galeria Castro för att åka till byn Villa Rivero för ordna med kontrakten mellan ABC och kommunen.

I alcaldían eller kommunhuset träffade vi en kvinna som var rådspresident. Rådet väljs varje år och rådet väljer i sin tur alcalde, typ borgmästare eller ordförande i kommunfullmäktige eller… Vi satt och pratade vid ett massivt bord under historiska porträtt. Men det är nya tider nu. vi satt provisoriskt på samma sida om bordet och presidenten var ursprungsfolk eller med en politiskt inkorrekt term ”cholita” (indiankvinna, för många synonymt med tjänstefolk). Hon verkade positiv till samarbete men saken ska diskuteras i rådet. Sedan väntande (och jag tog kort) på fler viktiga möten, innan vi gav upp.

På bakgården fanns toalett och kök.

Efteråt fikade vi på marknaden i Punata, närmsta ort av större mått. Angenämt tyst och fritt från avgaser jämfört med Cochabamba.

Primer viernes, första fredagen i månaden innebär ceremonier för Pachamama (moder jord). För detta ordnade Don Juan den nödvändiga elden. Svensken frågar…

Cineasten Oswaldo sorterade bland symbolerna som skulle läggas på elden. Arbete skulle vara på sin kant, familjeliv på sin osv.. Allt för lycka och välgång på alla områden under månaden och året. Sedan öl förstås. Alkohol har på gott och ont en ceremoniell betydelse i Bolivia. Förra veckan firades en ny ljusutrustning med lokalproducerat öl. Det är ingen ursäkt att festa utan enligt traditionen nödvändigt för att allt ska fungera bra. På K’woa, den här ceremonin, häller man ut dryck vid elden och gör sina önskningar. Sedan bärs elden/glöden in i varje rum för att bringa tur till grejerna där inne. Om man befinner sig i Bolivia och någon kväll ser en rökfylld lokal av något slag, ska man först fundera på om det är den första fredagen i månaden innan man ringer SOS.

Oswaldo är ett bra exempel på hur katolicism blandas med ursprungsfolkens gamla tro. Lika allvarlig som med den här ceremonin spenderade han förra året 7000 dollar som ansvarig för firandet av en virgen, dvs en av alla madonnor som finns i latinamerika. När jag sa att jag hade ansvar för en bycarnaval tänkte han sig något liknande. Vad säger CSN?

Efteråt blev vi inbjudna att lyssna på andinsk musik, också typiskt för den första fredagen. Inte utan kokablad förstås. Här köar folk för den bästa kokan, den från yungas där man odlat i tusentals år, ratande den från närliggande chapare som växte fram med kokainboomen. Jag vill varna för den färdigblandade Cuba Libre man kan köpa i plastflaska. Det sämsta av rom och det sämsta av cola blir den billigaste av sprit.

Efter en kväll med filmfolk fick vi åka flak hem. Chauffören en sminkös (hur säger man?) inom film, bredvid en designer, den första person som enligt Ylva förstått att hon är gemolog, och dessutom kände till vad kompostmaskar är för något.

Greken

2009-02-05T13:17:00.000-08:00

...visade sig vara anstalld av EU for att bekamta narcotraficon dvs kokainet. Under sex ar har han enligt egen uppgift konfiskerat 16 ton kokain och satt mer an 100 personer i fangelse, daribland presidentens exflickvan. Han visade stolt upp sitt diplomatpass som ju tydligen inte hjalpte honom fran att nu bli deporterad.

Som en sann rattshaverist och pa tredje flaskan ol (vid lunch) borjade han tappa fortroende for oss som lyssnare, medveten om att vi inte ville skriva under pa att fem miljoner manniskor, dvs Bolivias "indios" alla pa nagot satt ar involverade i knarkhandeln, mer an alla andra presidenten.

Hade han inte haft asikter typ SS reichsführer ("meztiser som blandras ar det mest synd om") och mindre berusad kunde det varit mer intressant att tala med en person med hans erfarenheter. Bekampar regeringen narcotraficon nu nar USAs DEA och tydligen ocksa denne EU-tomte ar utsparkade? Enligt min erfarenhet ar kokainet nagot som forst militardiktaturerna oppet tjanade pengar pa och sedan dess i skymundan genererat pengar till oligarkin i laglandet, och DEA har agnat sig att lagga sig i inrikespolitik helt utan relation till kokain. Just darfor blev det ramaskri bland oppositionens ledamoter nar den anklade minister Quintana uppmanade alla fri insyn till bankkonton och redovisning.

I dagarna har presidenten sparkat chefen for det statliga oljebolaget YPFB och nu ska aterigen kommission med oppositionsledamoter granska fallet. Enligt Oblomov ar den fylld med personer fran laglandet som utgor sinnebilden for korruption a la cocaina.

Men om rattshaveristen har ratt sa ar knarkhandeln i princip ett ministerium bland andra dirigerad av regeringen och alla deportationer ett satt att slippa overvakning.

Utsikt från datorn

2009-02-05T09:19:00.000-08:00

Medans jag skriver det här sitter en grekisk rasist bredvid och sågar Bolivia som ett totalitärt land fullt av apor, samtidigt som han vill bjuda på mat och dryck. Skönt när man inte känner sig tvungen att vara trevlig. Han säger sig ha blivit kickad av regeringen, oklart varför.

På kontoret försöker vi göra en alternativ tidningen som ska säljas för en boliviano, lite mer än en krona. Själv har jag dock mest lekt med chefens barnbarn.

Vi har alla blivit dödade flera gånger av en tiger.

Radio

2009-02-04T09:26:00.000-08:00

Idag sändes det första radioinslaget från Bolivia av Alex, Ida och Ylva. Vår jefe Don Juan pratar om kulturkrockar. Spola fram till ca kl 15.17

Purainata

2009-02-03T09:27:00.000-08:00

Tanken var att åka till den gamla tennbaronen Simon Patiños hacienda Villa Albina vid byn Purainata, huset döpt efter hustrun och fungerar tydligen som hennes mausoleum. Stängt var det men vi tog uppförsbacken till ekoturistparken med en paus för fotbollsmatch.

Klaga aldrig över dåliga planer. Här verkar man ha valt långt gräs för att planen ska verka aningen plattare. Man tar igen det på omgivningen.

Det var behövligt med lite natur och berg som man annars sett på avstånd. Utsikt över staden, kristusstatyn en vit prick i fjärran

Svensken frågar: var är räcket? Fråga inte.

Längst bort hägrade vattenfallet som väl inte får räknas som det mest spektakulära. Det känns dock ofta som att vatten i ett land utan hav inte behöver vara så märkligt för att locka folk.

Efteråt den lokalproducerade jugon/juicen. Designen på flaskorna är nästan det bästa. Tyvärr är det för vanligt folk ofta mer ekonomiskt att köpa koka-kåla, vars logga i sig här har kommit att betyda ”här finns dryck” eller bara ”restaurang” rätt och slätt, hur långt ut i djungeln man än tar sig.

Chuquisaca

2009-01-31T08:54:00.000-08:00

Efter de första rapporterna om valresultat gick man och ömkade sig över att SI inte vann i Chuquisaca när det var så nära. Prefekten Savina Cuellar, tidigare MAS-representant men nu en del av oppositionen, firade "segern" i Sucre. Några dagar och rösträkningar senare gick SI dock förbi. Cuellar har sedan dess stället börjat tala om valfusk. I sig är hon intressant som en kombination av ursprungsfolk och opposition, på bilden firar hon med prefekter från departementen i halvmånen. Jag känner inte till hennes historia.

Annars väntar jag på att kyrkan ska koppla valförlusten till dengue-epidemin/myggorna som ett bibliskt straff för landet.

Fever pitch

2009-01-29T15:10:00.000-08:00

Dengue är ämnet för dagen, något jag hittills kallat malaria men som väl är vad det heter. Läs vad Ida skriver.
Ett dödsfall i Cochabamba skrämmer upp folk. Ett symptom är smärta i skelettet, får väl räknas som ett tecken på hård sjukdom.

Ursprungsfolk

2009-01-28T10:39:00.000-08:00

Bra sida om man vill kolla vilka ursprungsfolk som finns i Bolivia, ungefär var de finns och hur många man är i varje grupp. Somliga ligger minst sagt dåligt till.

Annars är det lite dödläge i grundslagsfrågan. "Ja" vann, men inte i oppositionens departement, därför ser båda sidor sig som vinnare.

Felaktig lank

2009-01-26T16:32:00.000-08:00

Upptackte att lanken till Latinamerikagrupperna gick fel. Om nagon genom detta tror att de sysslar man tankfordon, sa nej, det galler bistandsarbete.

Annan lank, SVD skriver om Bolivia. Inget fel pa artikeln, bara styckeinledningen "I Bolivia odlas kokain..." Om an omedvetet, ack sa gringoloigt gjort. "Indiangrupper" ocksa lite reaktionart skrivet, men det ar val kanske som att forklara for pensionarer att "negerfolk" inte riktigt passar sig att saga.

Referendum

2009-01-25T15:09:00.000-08:00

Idag var det lite domedagskänsla när trafiken bestod av människor istället för bilar. Folk kom och gick från vallokalerna som var öppna mellan 8 och 16.

Vi gick till den närmsta vallokalen, som de flesta andra en skola.

En person vid varje bord förklarar hur man röstar och, livsviktigt, hur röstsedeln ska vikas för att räknas. Oblomov menar att man vid tidigare val avsiktligt slarvat med instruktionen för att folk ska kryssa och vika fel. Det här är alltså ett land där många vuxna nyss lärt sig läsa och skriva. Väl mycket text på pappret kan man tycka. 5000 eller 10000 hektar, Ja eller Nej. På instruktörens finger kan man se att han själv redan har röstat.

3,8 miljoner beräknas rosta enligt en tidning. När man frågar så tror folk på ”Ja” men hur mycket varierar från 51% till 80%. Min gissning är 62%.

Vi diskuterade hur det fungerar med kontroll i Sverige. Bläcket torde vara motsvarigheten till röstkort. En kompis till Oblomov chansade och gick för att rösta med ett fotokopierat ID-kort, visserligen inplastat och gjort med en del omsorg. Det var inga problem för henne att lägga en röst. Även om förutsättningarna for länder är olika så blir man lite fundersam.

I den här vallokalen bör majoriteten ha röstat nej. Kartan på ryggen visar bara låglandet, dvs oppositionens starkaste fästen med Santa Cruz i centrum. Det här bör vara en extremist. Texten är mycket förvirrande, angående vem som är ”jag”, men bildligt talat ska det väl vara Santa Cruz. Men ungefär:
”Jag är den bördiga jorden/uppdelad i bitar/i dess spår går min plog/och mina förhoppningar.”

Nu nar jag lagger upp det har ett tag efter att jag skrev det sa har jag fatt veta att 75% rostade nej i vallokalen. Pa La Razon´s hemsida star det Ja 58& Nej 41% for hela landet.

Ja eller Nej

2009-01-24T12:43:00.000-08:00

Imorrn är det dags för referendum, folkomröstningen där man säger SI eller NO till den grundlag som arbetats fram av Asamblea Constityente (folkvald församling som jobbade mellan 2006 och 2007 men saboterades och bojkottades av oppositionens ledamöter) och för inte så länge sedan polerades i parlamentet för att oppositionen alls skulle gå med på denna folkomröstning. Mitt i den värsta propagandahetsen kan man ändå förundras över att hela landet spelar efter samma regler, godkänner själva frågan.

Det finns och bör komma mera att läsa om detta på latinamerika.nu

I torsdas var det en marcha för Ja-sidan. Själv låg jag hemma i feber men än en gång har min hyresvärd (tråkigt epitet, därför hädanefter kallad Oblomov) gått ut med kameran och lånat mig bilder. Nej-sidan höll visst till på Plaza Colón.
Om man betraktar den nya konstitutionen summariskt så kan man dela upp anhängarna i Ja som vänster/ursprungsfolk/radikala och Nej som höger/europeisk härkomst, mestiz/konservativa. Så enkelt är det förstås inte men statistiken skulle nog visa något åt det hållet.

Regeringspartiet är ju en Movimiento Al Socialismo och en del varnar för att socialismen skrivs in i grundlagen. När det gäller privat egendom så säger den nya texten att den respekteras så länge den fyller ett socialt eller ekonomiskt syfte. Det är samma uttryck som används i lagen för jordreform som skapats för att ”sanera” jordinnehavet i Bolivia. Mycket av marken hos de gigantiska jordägarna i låglandet används inte på något sätt, förutom att den också ofta har införskaffats på ett tvivelaktigt sätt under militärdiktaturen. Den förra lagen för jordreform sade att det räckte med en skatteinbetalning för att motivera syftet med jorden, den nuvarande kräver bevis på hur den används och införskaffats men kontrollerna av detta saboteras av jordägarna. Nu använder Nej-sidan skrämselpropaganda där man säger att regeringen kan ta hus och hem från medborgaren. Själv känner jag inte till grundlagar i allmänhet, men jag läste någonstans att den svenska som arbetats fram nyligen går åt motsatt håll, mer individbetonad, mer egendomsskydd.

Enligt den nya grundlagen ska ursprungsfolk kunna äga jord gemensamt och på detta område åtnjuta en stor självständighet, en av de typer av autonomi som den nya konstitutionen talar om. Detta kräver ju att man är grupperade och lever på ett område som möjliggör en sådan avgränsning. Nej-sidan menar att denna rätt kommer att dela Bolivia, att grundlagen överhuvudtaget förvandlar det som varit bolivianer till en mängd folk och därför splittrar republiken.

Samtidigt som man röster SI eller NO ska man också rösta om hur mycket jord man maximalt ska få äga, 5000 eller 10 000 hektar. Det är två alternativ som är alldeles för snåla för de stora jordägarna med innehav i nivå med små länder. Det stod i tidningen att ett e-mail spridits ut där man varnar för att ett kryss för något av dessa alternativ automatiskt gör ett SI vid rösträkningen i frågan om grundlagen även om man kryssar NO.

Grundlagen säger också att naturresurserna ska ägas av Bolivias folk gemensamt. Regeringen passade idag på att nationalisera oljebolaget Chaco, tills nu med Argentinsk-brittiska ägare. Dessa lämnade inte över ägarskapet i glatt samförstånd och man får väl förmoda att EU snart kommer med en ny bulla där man beklagar Bolivias sätt att bemöta utländska företag.

Om man bortser från dessa stora teman så tvivlar jag på att bolivianer, rika eller fattiga) behöver oroa sig för att regeringen knackar på dörren och frågor om det man äger fyller ett socialt syfte. Personligen skulle jag fascineras av ett sådant scenario. Skulle man tex kunna konfiskera konst som direktörsfruar (och andra) i brist på sysselsättning köper på auktion och i sina hem gömmer för allmänheten?

En fråga som nog ligger utanför svensk åskådning (förutom Kd, radikalkonservativa och den vardagliga homofobin) är frågan om religion. Kyrkan är ju en maktfaktor här och den nya grundlagen är för dess representanter rena infernot, helt enkelt för att den förespråkar religionsfrihet. Att finnas till i Bolivia betyder att vara döpt. Väljer du Evo eller Jesus frågar en reklam för Nej-sidan. Nej röstar du för din familjs skull, annars tar staten dina barn (överklassen ser kanske ingen social funktion hos barn, av tradition har ju barnflickan/cholitan/indiankvinnan tagit hand om dem). Nej röstar du för att slippa se homosexuella erhålla rättigheter eller för att kvinnor inte ska kunna göra abort. Man ska inte underskatta vikten av att kyrkan tagit ställning, eller konservatismen på det sociala planet hos en i övrigt radikal bolivian.

Förutom rädslan hos den i alla år privilegade överklassen så är hela förändringen en identitetskris för bolivianerna. Många är nog uppriktigt rädda över att se ursprungsfolken och deras kultur få mer och mer inflytande, när de själva helt identifierar sig med republiken sedan 1825. Många med ”indianskt” ursprung blev av sina föräldrar uppfostrade till ”bolivianer”, utan annat språk än spanska. I bästa fall förbannar de sina föräldrar, i sämsta fortsätter man i förnekelsens spår.
Vår chef Don Juan berättade att hans fru som icke ursprungsfolk är emot den nya konstitutionen och har ett förakt för ”indios” i allmänhet. Juan själv har enligt frun och hennes familj avlägsnat sig från sitt quechua-arv genom att ha studerat på universitet och nå medelklass, något han själv inte håller med om. Imorgon kommer de att rösta olika.

Jag tog kort på propaganda från båda sidor som Oblomov samlat på sig. Trotskisterna i Revolutionära Arbetarpartiet längst ner bör vara mest radikalt som manar till bojkott i valet till den konstitution som regeringen och oligarki ”gemensamt” har skapat för att förhindra revolutionen.

Kvallspromenad, kvallsmat

2009-01-19T05:33:00.000-08:00

Diverse

2009-01-17T06:01:00.000-08:00

Jag har samlat på mig lite bilder som lika gärna kan buntas ihop och fungera lite återblickande.

Jul i Bolivia, lite mer whats it´s all about om man är lagd åt det religiösa. Tomten är en figur som lockar in konsumenter i affärer, i hemmet är det "el niño" (barnet, jesus) som regerar. På Pradon (paradgatan)hade man en julkrubba i stor skala.

Min hyresvärds faster med familj bodde i huset under jul och nyår. De är med hans ord "fachos", dvs fascister/rasister/indianhatare, en åkomma som han ville bota genom att hyra film med rasism som tema. American History X, Romper Stomper, Diktatorn av Chaplin. Vi hyrde dem men kollade aldrig. Trots att familjens barn hade en hudfärg above solbränna och kolsvart hår så hade modern tutat i dem att de är vita som snö.

Jag vet inte om man valt hundar efter åsikt men det är iaf dem jag kommer att komma ihåg mest av familjen. Vet inte heller om de är syskon. sSm de bråkar kan man tro det, hela tiden men utan att orsaka synliga skador. Avundsjukan är så djup att man inte klappa en utan att den andra blir galen.

Själva anledningen till familjesammankomsten torde vara farmorn/mormorn som bodde lite längre i huset och åkte för en vecka sedan. Disciplinen var påfrestande men nyttig med tanke på hur huset har degenererat sedan avfärden. I samband med det fick jag lära mig att pensionärer flyger gratis i Bolivia. Begripligt eftersom hon troligen inte skulle överleva vägen till Sucre.

Onlinespelandet är ett missbruk bland ungarna i Bolivia. Dator har man ofta inte hemma, därför går man till det lokala internetcaféet. Den här treåringen har privilegiet att tillhöra ägarna till ett sådant. Gratis spelande. Han är för liten för att kunna sitta på stolen men är redan bättre än mig på first person shooter, och jag har ändå haft mina perioder av dataspelande.

Sucre

2009-01-15T09:02:00.000-08:00

Jag hade inte varit i Sucre sedan i början av maj innan jag följde med Alex och Ida. Jag hoppas att de får en lika bra tid på LIDER som jag. Tyvärr har organisationen inte resurser att fortsätta med projektet som jag hade mest med att göra, om medborgarskap för ungdomar i fattigare områden. Ida ska iaf bo med Carmen som hade ansvar för det projektet, vilket betyder att praktikanterna har en extra mamma/sjuksköterska/kock/mentor/osv.. under tiden i Sucre. Jag inser nu också hur praktiskt det är bloggar även oss praktikanter emellan, iom att man kan följa de varandras arbete.

Nu är jag dock lite sliten av att sova på nattbussar. Vägen mellan Cochabamba och Sucre var sämre än jag trodde, typ kullersten på långa sträckor. På hemvägen hade en lastbil kört fast och blockerade en stor del av vägen. Vi väntade en halvtimme innan en liten lastbil bestämde sig för att köra förbi. Eftersom den kom över lerpölen gjorde bussarna bakom likadant. Jag har sluppit uppleva när sådana chansningar misslyckas.

Typiskt rastställe med servering både inne och ute, beroende på vilka krav man har på hygien och priser.

Vad jag misstänkt men inte riktigt trott är att jag har ansvar för karnevalen i byn San Pedro de Colila. Förra året blev jag med flera valda till hedergäster. Carneval på landet är mer skörderitual än vattenkrig. Vi dansade runt den där träställningen pyntad med mat medans byledaren spelade charango.

Som hedersgäst fick jag stappla till jeepen med det där runt halsen och ta med det hem, nu är det up to me att fixa en ny till i år, plus majsöl, bröd och annat tilltugg. Den här festen äger rum när jag får fint besök, så jag hoppas att du ser fram emot att carnevala på landet.

Beaten by the brats

2009-01-11T16:07:00.000-08:00

Numera, sedan förtroendeomröstningen om president och prefekter, har Cochabamba en prefekt från regeringspartiet. Den som fick avgå var Manfred Reyes Villa, officer under militärdiktaturen och polare med eliten i låglandet.
Den 11:e januari 2007 var Cochabamba ett krigsområde. Departementet Cochabamba hade röstat nej till autonomi men prefekt Manfred hade svårt att acceptera resultatet. Han kallade till manifestationer och ett andra massmöte skulle äga rum vid Plaza de las Banderas.

Manfreds agerande retade upp folk på landsbygden och stadens fattigare befolkning i söder. Man bestämde sig för att bege sig till staden och ockupera offentliga platser, förutom den centrala Plaza Pricipal (14:e september) även de las Banderas där Manfred och hans högeranhängare skulle ägna sig åt ”demokratisk” (ordet användas ofta av högern för att ogiltigförklara majoritetsbeslut) protest mot valresultatet. Campesinos (bönder) satte sig helt enkelt på marken, under det att de högervridna medierna skrek ut att bönderna nu tagit sig in till stan för att råna medelklassen på allt de ägde och uppmanade alla ge sig ut på gatorna för att förhindra detta. Under dagarna innan 11:e januari var det onekligen explosioner och prefekthusets port brändes upp. De fredliga demonstranterna fick ta skulden for vad pyromanerna holl pa med. Min hyresvard tror att det var provokatorer och trotskister som harjade pa Plaza Principal, men det bor vara svart att avgora.

Ungdomar från över- och medelklassens norr samlades innan bron över till Plaza de las Banderas och krävde att indianjävlarna skulle flytta sig från deras kultplats. Den 10:e januari fanns det poliser i vägen men den 11:e gick de över och började puckla på ursprungsbefolkningen och avancera söderut. Två dog innan invånarna i söder förstod vad som pågick och kunde samla sig för att trycka tillbaka. Under de att de från söder avancerade norrut dog en ung kille från norr innan det hela avstyrdes.

Idag har båda sidor sina martyrer. På Plaza de las banderas finns en minnessten för de två campesinos som dog där. Idag ärade man deras minne med en andisk ceremoni. Martyren från norr äras årligen med en katolsk mässa, innan sympatisörerna marscherar mot söder. I år kombinerade man det naturligtvis med NEJ-propaganda inför folkomröstningen 25:e januari. Det kastades en del bråte men polisen ställde sig i vägen efter att de från norr korsat bron.

Ungdomarna från norr organiserar sig i gruppen Juventud de democracia och Juventud K’ochala, det senare quechua för Cochabamba och används motsägelsefullt nog för att profilera Cochabamba som en självständig region typ lågland.
Vi praktikanter får inte delta i politiska manifestationer. Jag önskar att jag kunde använda det som ursäkt till att inte närvara, men anledningen var sovmorgon. Min hyresvärd lånade kameran och jag får använda bilderna mot att jag suddar ut ansiktena på de närvarande.

Man kan ju se antiregeringsvideo nedan och läsa på Wikipedia för att få perspektiv på min beskrivning av vad som hände 2007. Vissa hävdar att MAS och kokaodlarna bär ansvaret och att bönderna var allt annat än pacifistiska, men min hyresvärd menar rentav att regeringen av strategiska skäl ville ha offer bland sina anhängare och därför lät dem utsättas för fascisternas våld.

Videon langst upp ar en del av dokumentaren Democracia a palos, finns uppstyckad pa YouTube

En vecka i Cochabamba

2009-01-10T09:43:00.000-08:00

En vecka i samlad trupp med gemensamma aktiviteter. Man känner ett visst ansvar att inte tappa bort någon i tegeldjungeln även om alla är vuxna människor. Nu hittas det någorlunda och alla kan krama ut sina egna upplevelser av Cochabamba. Själv vill jag köpa en cykel, varande för lat för att utforska större delar till fots som min kollega Armando.

Kameran har inte följt med mycket men till organisationen ABC var den där. I jämförelse med de andra två organisationerna där det ska praktiseras så arbetar ABC trångt. När alla praktikanter hälsade på lånade vi ett rum bredvid kontoret. Man arbetar även effektivt. På ungefär ett halvår har man nästan avklarat en film om flykten från Bolivia till mer ”rikare” länder. No veo España kunde heta No veo Suecia (”Jag ser inte Sverige”) med tanke på hur många invandrare från Bolivia det finns i Sverige, med och utan papper. Filmen görs med stöd av ABF och kommer att ha premiär i Sverige samtidigt som i Bolivia och ev. fler länder. Hur den kommer att visas vet jag inte.

Om man undantar chefen på ABC, Juan som är exekutiv producent (tror jag det heter) och med en liten roll, är alla i filmteamet ungdomar som i flera fall gör sin första film efter att ha vunnit en kortfilmstävling vid Cochabambas offentliga universitet. Vår kommande handledare Marcelo som tittar in genom fönstret är producent och den med mest erfarenhet. Filmens huvudrollsinnehavare, ”Den blinde” som lämnas kvar i Bolivia och tydligen symboliserar en mängd saker, visade sig dessutom vara trubadur och spelade några traditionella visor. I Bolivia behöver man inte vara rädd att gitarren plockas fram på fester eller dylikt eftersom repertoaren alltid är av typen Bellman eller Cornelis och aldrig Tomas Ledin eller någon massakrerad pop/rock-låt.

Under veckan har det passande nog varit ekologisk marknad på plaza Colon. I Bolivia finns vad jag vet inte regelverk med svenskt mått men ändå en diskussion om genmodifiering och mat som ”naturlig”. I högland och dalar är det i huvudsak ekologiskt eftersom man aldrig övergått till industrialiserat jordbruk som på låglandet. På plazan var det mycket naturmedicin också och om man ville ormar på burk. Annars är min erfarenhet att ”Eco” i Bolivia brukar stå för ekonomi och inte ekologi. Som de flesta som säljer saker på ”gatan” (den informella sektorn) så hade man öppet länge.

Praktikanter

2009-01-07T05:40:00.000-08:00

Nyårsafton, hårt firande, tidig buss till La Paz, möta praktikanter på flygplatsen, flanera i La Paz, cholita-wrestling i El Alto, tidig buss till Cochabamba, besöka organisationer. Allt utan kamera.
Nu är Alexandra, Ida, Armando, Lina, Marie och Ylva här. Alla bloggar borde ge en bred bild av Bolivia.

Den dåliga flaggan med tre färger

2008-12-31T10:50:00.000-08:00

För några dagar sen var det en liten manifestation på Plazan (plazan med stort P är den som omringas av prefectura och municipio, typ läns- och kommunhus) med anledning av att alltfler kvinnor från ursprungsfolken studerar till en grad motsvarande studenten.

Vad jag inte vet är om alla tält tillhörde samma manifestation. Här är det en by från "tropikerna" som presenterar sig med jordbruksmetoder, odlingstyper osv.

Här en annan by som ju manifesterar sitt arv från Incariket. Tawantinsuyo är dess namn på quechua och betyder väl ungefär de fyra rikena, vars flaggor syns nedanför. Själv hade jag bara sett just den översta till vänster, kanske för att jag inte varit i andra andinska länder än bolivia. Jag känner inte till Wiphalans (flaggans) historia men vad jag vet är den i sig inte något som fanns innan koloniseringen utan något som skapats efteråt och växt som symbol. Kollasyuo är namnet på den del där området som idag är höglandet i Bolivia ingick, och "kollas" kallas dem från området, medan folken i låglandet (ofta synonymt med vita) kallas "cambas". Längst ner står med lite felstavningar att Bolivias flagga tillhör inkräktarna. Med andra ord är det en hyfsat radikal grupp som anser att från och med kolonisationen så börjar det som man nu bör bekämpa. Det är förståeligt ur deras perspektiv men problematiskt med tanke på hur kontinenten ser ut sedan fem hundra år. Wiphalan brukar förekomma tillsammans med Bolivias flagga. Här vad Wikipedia säger.

La Cancha

2008-12-30T17:08:00.000-08:00

I La Paz ar Zona Sur de rikas stadsdel, i Cochabamba ar det tvartom. Gatorna har har forutom nummer ocksa vaderstrack. Soder om Hjaltarnas gata finns marknaden, eller vad man ska kalla La Cancha, en labyrint av varustand. Av tradition samlar man produkter av samma sort pa samma stalle, varje sak har sin gata. Det galler inte helt for La Canchas passager.

Om man behover nagot materiellt sa finns det med storsta sannolikhet har. Om man som jag dock inte har lart sig att hitta an riktigt sa kanns det som att allt finns utom det man letar efter. Man springer ju i regel inte pa en forsaljare av det man letar efter, utan alla nar man hittar respektive gata eller passage.

Det ar ingen farlig plats, atminstone inte pa dagtid, men som vanligt ar det sa att ju mer i den har riktningen man ror sig och marknaden avtar, desto mer uttittad blir man som gringo. Varje stad i Bolivia har vad El Alto ar i sin helhet- omraden dar nastan alla ar ursprungsfolk. I omradet dar jag bor ar killen som vaktar gatan pa natten ursprungsfolk.

Jag ar inte helt bekvam an med att ta fram kameran i alla lagen. Vi har pratat om att man vantar lite med att ga runt med vardesaker innan man vant sig vid mijoer. Sapass att man med sin utstralning inte visar att man ar radd for att bli av med nagot. Sjalv har jag aldrig rakat ut for annat an korruption, och det hor ju mest polisen till. Trots allt gillar jag nar man kan sta eller sitta i skymundan. Typ som har, passa pa att fota nar man kopt nagot att ata. Jag brukar undvika gronsakerna vid den har typen av tillagningstalle.

Efter ett tag vanjer man sig vid att ta fram kameran. Efter ett tag vanjer man sig kanske vid att folk kan ta illa upp ocksa, fast jag inte rakat ur for det. Man kanske aven blir battre pa att ta bilder nar folk inte ser. Hur som helst tror jag att jag hort fran Mr. Alvarez, att en kamera ar till for anvandas.

Illustrationer

2008-12-29T11:04:00.000-08:00

Upphovsratt, eller bristen pa, ar lite mer hardvarubetonat har. Skivor och filmer som saljs offentligt ar nastan alltid "piratas". Med lite envishet kan man hitta akta vara. Personligen varierar jag mig. Under julen har jag skaffat en piratbok om Illustrejtor (har ar det inte bara programmen fran Adabe som ar billiga) och stangt in mig med min dator. Nar man googlar exempel pa vad folk gor med programmet sa kan man kanna for att ge upp direkt. Men man marker aven att manga foljer samma monster efter former som ar latta att skapa. Det ar val kanske lite av poangen med programmet.

Det mest makalosa ar nog dem som arbetar med att skapa illustrationer efter foton. Sa skickligt och sa trakigt. Ar det sa har det ar att jobba for Disney? Det finns nagon japan som kan imitera vad som helst, han dyker upp om man googlar.

Sen finns det ju dem som lyckas forena tekniken med innehallet ocksa. Har Stina Persson. Rekommenderar en titt pa hennes portfolio. En bra blogg ar ocksa picnicwithpanic.blogspot.com .

Det är harrt (halt)

2008-12-27T11:11:00.000-08:00

Under julen har jag fått uppleva att det kan vara lite kallt även i Cochabamba. Det regnade nämligen mest hela tiden, i tidningen kallat "de första regnen", en liten påminnelse om "La Niña" (barn i femininum, i motsats till "El Nino") som förra vintern drabbade Bolivia bland andra. Se video. Här har det än så länge mest behandlats ur trafiksynpunkt. Folk körde sick-sack mellan bassänger på stadens gator. Av de 52 människor som dog under julhelgen i Bolivia så var närmare 40 av fallen trafikolyckor.

Hittade en kort video från en färd på låglandet. Lägg till ett stup så kanske det blir tydligt hur olyckor kan ske i högland och dalar. Rattfylla är tydligen ett stort problem i Bolivia, vad gäller bilbälten så har jag aldrig sett några i bussar eller taxis. Det beror väl på att man river ut inredningen på tex minibussar för att få in fler säten som kan fällas fram i olika vinklar. Eftersom medellängden är avsevärt kortade här så är det mest plågsamt för utlänningar. Resultatet av en bilolycka kan av dessa logistiska orsaker vara anmärkningsvärt många döda och skadade med tanke på fordonets storlek.

Den mest klassiska "Dödens väg" har ersatts av en nyare väg och är numera en stor turistattraktion för cykelintresserade, men just bristen på trafik gör att en del väljer den "gamla" vägen. Mången turist har fått se sin buss svänga in på denna dödsfälla trots löften om att researragören alltid åker den nya vägen.

2008-12-25T12:46:00.000-08:00

Jag blev inbjuden att fira jul med min hyresvards familj. Jag avundas inte dem som maste jobba men ur min synvinkel ar det skont att staden inte ar ode under julhelgen. Firandet borjar vid midnatt till den 25:e. Ljus tands framfor Jesusbarnet som har ett altare snarare an en krubba. Man skalade (med glas inte potatisskalare) och sedan dansar man at barnets ara, har var det tva och tva, nagon gang med barnbarn emellan sig. Man gor hoppsasteg (?) fram och tillbaka mot altaret medans man haller varandra i handerna, alternerat med att dansa runt varandra. Avslutas man att man bugar och korsar sig, kanske mumlar nagra boner. Sedan at vi soppa och konverserade med varsin grogg tills man brot upp kl 3. Jag tankte att grymt for ungarna att fa vara uppe lange, men femaringen somnade sittandes framfor soppan. Aldre barn gav upp efter som. Det har var forsta gangen jag upplevde farmodern i ett icke arbetande tillstand. Annars ror hon sig mellan kok, tvattstall och strykjarn.

Odets ironi gjorde sa att man fick mig som gast medan ett av barnen finns i Sverige. Ett annat i USA, dar det dessutom bor en svardotter med nyfodd dotter som man bara sett via webkamera. Var det sa har att fira jul i Sverige pa utvandringens tid? Vanligt svar bland studenter pa framtidsfragor: Sticka fran Bolivia.

Jag hittade ingen video med den har juldansen sa det fick bli en pa julklappsutdelning pa landsbygden i departementet Cochabamba.

Ebbe Quintana

2008-12-24T08:27:00.000-08:00

Regeringen anklagas alltså för att vara involverad i smuggling. Det är ministern Quintana som påstås ha gett grönt ljus åt 33 lastbilar att korsa gränsen. Efter mycket om och men blev det ett förhör med Quintana i direktsändning. Jag var för liten när det begav sig men jag tror att Ebbe Carlsson-affären var något i den här stilen.

Retoriken och tonläget är förstås på en annan nivå här. Möjligen skulle Anders Björck ha kunnat komma in med ett ord någon gång. Vad jag vet finns det inte särskilt många inspelade tal från svenska politiker, i stil med "Fidel Castro talar efter beskedet om Che Guevaras död". När man ser debatter här förstår man varför det finns ganska många klassiker.

Presidenten i denna instans med parlamentsledamöter som förhörde Quintana tillhör regeringspartiet MAS. Han hade makten över mikrofonerna och tvekade inte att stänga av dem när oppositionens ledamöter gick över gränsen för det anständiga, vilket hände ganska ofta, främst genom frågor som utgick från att Quintana är skyldig. "När du pratade med smugglaren X, vad bestämKLICK", mikrofon av och presidenten hotar med att avbryta förhöret. När han insisterade på att undvika frågor som redan ställts hänvisade ledamöter till att de varit på toaletten och inte hade hört detta. Någon påstod att Quintanan använt förtjänsten på sina älskarinnor.

Det är ingen tvekan om att lastbilarna åkte in i Bolivia men frågan om vems ansvar det var verkar omöjlig att besvara. Quintana hävdar att det inte är hans ansvar och att han aldrig träffat några smugglare, såvida inte de myndighetspersoner som finns i trakten också är inblandade. Min hyresvärd säger att man inte kan lita på någon part. Smugglarna var beväpnade och även om Quintana säger sig vara oansvarig så hävdar han att det skulle ha inneburit blodbad att stoppa karavanen eftersom militär inte fanns att tillgå.

Höjdpunkten var när Quintana lovade fri insyn i sina bankkonton och uppmuntrade oppositionsledamöterna att göra detsamma. Det blev förstås kalabalik och protester, detta skulle vara politiskt självmord för många. Quintana har bakgrund i militär och säkerhetstjänst, är utbildad i The School of Americas, USA:s utbildningsplats för statskupper mot obekväma regering, dvs socialistiska. Han är inte populär bland regerings supportrar heller, många vill ha bort honom.

Förhöret avbröts till sist och jag vet inte när beslut och hur beslut ska tas.

Bright Eyes - First Day Of My Life

2008-12-22T16:25:00.000-08:00

Ranmongon

2008-12-22T08:05:00.000-08:00

Sahar vid jul och lite avsides fran dar man borde vara sitter jag och laser svenska tidningar pa natet. En intervju med Ruben Ostlund (Gitarrmongot, en snyggare svensk Gummo) var precis vad jag behovde. Las om ranforsoket som han bevittnade i Stockholm. Annars verkar han lite provokativt hylla Ostermalm som stadsdel. Gar alternativismen i cirklar nu? Jaja, nar man tanker efter sa finns Cinemateket, KGB och resturang Ortagarden dar. Men anda... det ska kryssas mellan tackvastar och backslicks mellan dessa oaser. Eller?

Tag och skriv

2008-12-21T11:01:00.000-08:00

Regeringen lag lite battre till med alfabetiseringen av Bolivia an jag trodde. Cochabamba var sista staden och dar skulle det ocksa firas. Man borjade med en marsch fran fotbollsstadion.

Min hyresvard var skeptisk till en gringo i gron troja. Gront och vitt ar Santa Cruz', dvs autonomiforesprakarnas farger. Jag kopte mig en sjal med de andinska fargerna.

Taget gar forbi lokaler for Cochabambas civilkommitte. I princip alla i demonstrationen rostar ja till den nya konstitutionen. Kommitteerna rostar nej.

Fragan ar om alla kan lasa.

Festen agde rum i en dom pa en av stadens kullar. Varje departement var representerat i taget.

Festen var i princip ett partimote

Jubel nar Evo anlander.

Bakom presslaktaren fanns ett fanatiskt gang frivilligarbetare.

Mannen i jeans ar Paraguays president, vidare at hoger Evos stol som ar tom nar han star vid podiet, Kubas vicepresident och Venezuelas utbildningsminister. Bolivia ar det tredje landet pa kontinenten som deklarerar sig fritt fran analfabetism, efter Kuba och Venezuela. Dessa lander har bidragit med pengar och larare. Just nu ar det daligt med stod for USA bland Sydamerikas ledare.

Revista 2.0

2008-12-19T08:57:00.000-08:00

Jag fick veta att LAG/SAL ger oss bidrag for att gora var tidning. Jag hade inte tankt mycket pa detta har borta. Nu har vi sidor att fylla. Det blir kul att fa starta med de kunskaper man var tvungen att lara sig genom trial and error forra gangen.

Work and Afterwork

2008-12-18T08:42:00.000-08:00

Av den här bloggen får man nog intrycket att jag är här på semester. Jag har det visserligen väldigt soft men ändå något som liknar arbete. Jag har inte velat skriva något om mötesplanering, bokning av möteslokal och mat, avtalsredigering och besök på organisationer. Igår blev det iaf äntligen av och får betraktas som godkänt. Representanter från Latinamerikagrupperna, som heter SAL i Bolivia (Solidaridad Suecia - América Latina), LIDER, ABC och KURMI. Och Hola folkhögskola om man räknar med fotografen. Vad varje organisation sysslar med får respektive praktikantgrupp beskriva i sina bloggar när arbetet börjar i januari. Själv kommer jag vara på ABC, en samarbetsorganisation till ABF.

Fotot tog jag delvis för att dämpa den allt hårdare politiska diskussionen. LIDER finns i Sucre och där tycker många, inklusive våra besökare här, att regeringen inte har gjort någonting för deras departement Chuquisaca. Cochabamba (de flesta av de nio departementen heter som den största staden) har sedan januari, när folket fick rösta om förtroendet för presidenten och departementens prefekter, en prefekt från regeringspartiet MAS. I dessa spår följde diskussionen efter lunchen, men med största respekt för varandras åsikter.

På väg hem från arbetsdagen mötte jag min hyresvärd. Han brukar strosa runt caféer och krogar vid Españagatan på kvällen och se om några bekanta är där. Det är det nästan alltid.

The Strongest

2008-12-15T17:22:00.000-08:00

Jag behovde en handduk och i supermercadon fanns en med La Paz motsvarighet till GAIS. I en jeep pa landsbygden utanfor Sucre fick jag for nagra mander av min handledare Carmen hora att The Strongest kanske inte ar the strongest langre. Detta gjorde hennes kille, agronomen Emilio, valdigt stott. Jag gillar underdogs, men varfor ar hans docka en kanin och inte en tiger som ar lagets symbol. "Soy de tigre" sager den som hejar pa The Strongest.

Idag kom hyresvardens farmor for att bo i huset ett tag. Tydligen pendlar hon mellan slaktingar. Andra inneboende har rakta ut for hennes ilska nar de inkraktar pa hennes territorium. Man ska helt enkelt ge fan i koksgrejerna om hon ar i narheten. Nu visade det sig att hennes avlidne make lirade i The Strongest for lange sedan, dessutom i Bolivias landslag. Handduken kanns som en bra start pa varan bekantskap.

Tokyo for nordar

2008-12-15T11:10:00.000-08:00

Det finns val egentligen inga ursakter for att jag glomt Rikards blogg fran Japan.

Nu har jag suttit och last den fran borjan till slut, rekommenderar andra att gora detsamma. Om inte annat sa kan man se den som en den andra ytterligheten. Allt som gor att Rikard uppskattar Japan ar det som det finns mindre av i Sverige och knappt alls har. Regler, rena gator, overdriven hygien, bra elektronik osv.

Det ska tillaggas att Rikard mer an nagon annan skulle vilja ga i Che's fotspar (han dog i Bolivias djungler), ideologiskt om an inte geografiskt.

Frutas

2008-12-14T15:33:00.000-08:00

Min hyresvards mor och systerdotter har krattat lov i tradgarden. Ett trad i mitten ger skugga och, markte jag idag, frukter jag aldrig sett tidigare. Kupay ska de heta, osaker pa stavningen. Smaken klart godkand.

En annan och godare frukt, heller aldrig provad tidigare, heter manga och ar i princip en efterratt i sig. Inget foto pa den dock. Vad dessa frukter har gemensamt ar en viss kranglighet. Exotiska frukter ska vara krangliga att skala, ha stora karnor och fibrer som fastnar mellan tanderna.

Annars...Branko Marinkovic ska visst fly till Europa. Regeringen anklagas for att vara insyltad i smuggling. Oppositionen har en video med Evo pa platsen for smugglingen (en by, att han varit dar ar ingen hemlighet) men hans rost nar han "erkanner" stammer inte med bilden.

Profesional..

2008-12-13T13:07:00.000-08:00

Har kunde det ha funnits ett bittert inlagg fran igar. En bankomat spottade ut detta kvitto istallet for att ge tillbaka mitt kort.

Jag vet inte om fler an jag har sett ett windows felmedddelande i en bankomat , foljt av en omstart och ett sant har kvitto.

Telefonnumret pa bankomaten ledde ingenstans. I sana lagen borjar man forbanna saker omkring sig som egentligen bottnar i en sjalv. Saker fungerar inte, folk gar for sakta, ingen passar tider.

Nu lugnade jag ner mig och gick till bankens kontor istallet. De var hjalpsamma och jag ska kunna hamta mitt kort pa ett kontor pa mandag.

Men dock. Allt Mr. Alvarez sagt om Microsoft kanns befogat nar man ser sant har.

Vid pradon

2008-12-12T06:34:00.000-08:00

Jag satte mig på en bänk vid frihetskämparnas gata, en bit från statyn av libertadoren över alla andra- Simón Bolívar . Själva Bolivia är med sitt namn en staty över honom. Den ”Social Club” som rest statyn tills hans ära bör vara låst, om den finns kvar ännu, för killen som går förbi den. För två hundra år sedan kom självständigheten med republiker och konstitutioner a la Frankrike och USA. Inget hjälpte ursprungsbefolkningen, länge med mindre rättigheter än under kolonialtiden.

Nu alltså en regering (Movimiento Al Socialismo) som vill lagfästa en ny konstitution med större hänsyn till ursprungsfolken, en opposition som gör allt för hindra dem. Oppositionen med nästan all media till hjälp använder alla tillgängliga metoder för att smutskasta regeringen, som i sin tur tänjer på gränserna för var dess makt börjar och slutar i förhållande till parlamentet, för att slippa bli trakasserad av oppositionens ledamöter.

När jag går på gatan ser jag två världar. De som tigger av ursprungsbefolkningen klär sig ofta medvetet i andiska traditionella kläder för att spela på folks indianmedlidande. Barnet har en mössa hängande på ryggen, den är inte så användbar på den inhemska befolkningen i bilarna.
Men det är även ursprungsfolk som säljer saker utan att ha en butik, städar, tvättar bilar vid vägen osv. De har ofta en särpräglad stil utan extrema attribut som tiggarna brukar ha.

Min hyresvärd är den andra världen och han är paniskt rädd för att bli rånad, att någon ska bryta sig in i huset, bli överfallen osv. Politiskt till vänster, smågillar regeringen men har inget direkt förhållande till den andra världen annat än som köpare. Ibland tror jag att jag har mer erfarenhet av den genom några månader på en NGO (non governmental organisation) i Sucre, vilket nog är att överdriva. Att se Bolivia i ett renodlat klassperspektiv känns ganska föråldrat i jämförelse med ”Indianismon”, som Magnus Linton kallar det som kulminerat med MAS i Bolivia.
Det är ingen tvekan om i vilken värld man lättast hamnar i som besökare från Europa. Förhoppningsvis kan man komma in i den andra genom sitt arbete på organisationerna när det kommer igång ordentligt senare. När man kommer in i det kanske man också slutar dela upp det man ser i olika världar och upptäcka mer nyanser än kontraster. Identitet är en öppen fråga här, problemet är att många vill stänga den. Problematiskt i ett land med 36 språk.

Den traditionella men inte extrema klädseln försvinner ofta från mor till dotter, men det kan också gälla för dem ur samma generation som på bilden. Den här klädseln, kjol, kofta och ibland plommonstop, är ju inte heller andisk till sitt ursprung. Det viktigaste med konstitutionen är inte att återupprätta ett ursprungsfolkens land men att göra det möjligt att leva traditionellt eller modernt eller allt däremellan, tala sitt språk och ha sin hudfärg utan att bli diskriminerad. Många menar att regeringens politik diskriminerar icke-ursprungsfolk, vilket verkar helt felaktigt och snarare en reaktion på förlorade privilegier. Indianismon är en reaktion mot det långlivade kravet på att bli helt västerländsk för att slippa bli diskriminerad, inte ett krav på skippa allt som är västerländskt.

Jag har väl skrivit någonstans att man ska undvika att hamna i det negativa, vilket jag kommer på mig själv med att göra hela tiden. Det finns alltid alternativ.

Radio

2008-12-09T11:33:00.000-08:00

Mina praktikantkollegor kommer att vara med i radio under sin tid i Bolivia. Forsta sandningen har redan gjort, lyssna har. Man ska leta sig fram till tiden mellan 16.00 och 16.30.

Dilemma

2008-12-09T06:02:00.000-08:00

Barnen till kvinnan som kom idag for att tvatta klader. Hon (och manga andra) ar beroende av sadana jobb, men det kanns sadar att se henne tvatta. Det ar samma sak med skoputsarna vars tjanster jag aldrig skulle kopa- de skulle sla en pa kaften om man intalade folk att det var fel.

Besok av familjens valp. Helt vild, tydligen en kopia av den aldre i sin ungdom. Den lilla agnar sig att hoppa upp i ansiktet pa gamlingen som morrar irriterat, far valpen att springa i cirklar ett tag tills det borjar om igen.

Regeringsministern har bett Branko Marinkovic att sluta med sina "rattfasoner" (djuret ratta), dvs visa sig och ta sitt ansvar.

Lordag i Cochabamba

2008-12-07T11:52:00.000-08:00

I Bolivia är plazan ett ställe man kan vara på utan att vara hemlös eller a-lagare. I staden Tarija var en plaza stadens fritidsgård. På svenska är plazan ett torg som används som en park. Här en man med charango, traditionellt andinskt instrument från början gjort av bältdjurets skal; en skoputsare som tar paus och sitter på sin utrustning, utan mask för ansiktet som nästan alla ”lustrabotas” har i La Paz; en pojke med traditionell mössa, förmodligen assistent till någon som tvättar bilarna parkerade runt plazan. Jobb med lägre status har inte invandrarna, om man kalla dem med europeiskt ursprung så, utan ursprungsbefolkningen.
Min hyresvärd säger att Cochabamba är den stad där det finns störst vilja att kompromissa mellan olika partier och folkgrupper. År 2000 blev det ”vattenkrig” i Cochabamba. När regeringen sålde vattenrättigheterna till ett utländskt bolag (Bechtel) så blev det folkstorm. Vattenräkningarna blev dyrare och de som ordnat sitt vatten helt på egen hand blev nu tvungna att betala bolaget för något detta inte gjort. Folk från alla samhällsklasser organiserade sig och kämpade för att regeringen skulle dra tillbaka avtalet. Efter tumult och dödsfall blev det så, istället för Bechtel är det kommunens Semapa, vars medlemmar var de mest framträdande och förföljda under vattenkriget, som sköter eller missköter vattenförsörjningen. Den här veckan stod det i en artikel att Semapa inte får pengar från fonden för lokal utveckling för att arbetet med att ge fler tillgång till vatten går för dåligt. Agua para todos – Vatten för alla – gäller inte än.

Sopsystemen är enkla i dubbel bemärkelse. Ingen sortering och bilda hög. I Bolivia är hundar som katter, självgående och ibland hemlösa. En gång när jag lade ett bidrag till sophögen utanför mitt hem i Sucre så fanns det i mitten en hundvalp. Han kombinerade kost och logi. Sopor är hundarnas föda numero uno.

Sillpancho Cochabambino är en bankad köttbit täckande hela tallriken med ris under och stekt ägg ovanpå, lite friterad potatis och grönsaker runt om. Jag och kungen av potatismos, mr Alvarez, bytte ut ris och potatis mot mos. Rekommenderas. Cochabamba har precis som Rio de Janeiro en kristus som tittar ner på staden.

Bensinmacksruiner är industriromantik. I bildspelet om El Alto på Horisont som jag rekommenderade förut finns foton på gruppen Diztinto poserande vid en utbränd station. Här fick jag sällskap av en nyfiken civilgardist som såg hur jag poserade framför min egen kamera och fick förklarat för sig vad lång slutartid innebär. Bensinstationen ligger vid stadens stora gata, Avenida de los Libertadores.

Det finns inga daliga vader..

2008-12-06T12:24:00.000-08:00

Branko Marinkovic haller sig undan. Kanner han sig skyldig eller kanner han bara pa sig att en domstol i La Paz skulle anse honom vara det?
Pa Latinamerika.nu kan man lasa att Hillary sympatiserar med Evo Morales. Det badar ju gott. Den nu deporterade ambassadoren varnade ju Bolivias befolkning for att rosta pa Evo.

Apropa inomhus och utomhus sa spelar enkelhet ingen storre roll om skillnaden mellan dessa nastan ar obefintlig som har i Cochabamba (ch uttalas typ som tj i tjackpundare). Jag bor nu i ett ganska tryggt kvarter, fast min hyresvard pastar att huset ar lite av dess fula ankunge och hans familj inte overklass. Det ar ett enkelt hus men eftersom det alltid ar varmt sa gor det inget. Det ar till och med konstruerat sa att man gar utomhus for att ga mellan rummen. Allt knyts ihop med en patio som fortsatter ut i en tradgard. Jag bodde i Sucre forra aret, fran Cochabamba 1000 hojdmeter uppat till ca 3000, dar klimatet ar milt men inte i sadan grad att husen kan byggas som har.

Min hyresvard har en hund som inte mar sarskilt bra. Han vill inte avliva den. Vi har ju inte dodshjalp i Sverige heller. Hans liv bestar till storsta delen av att flytta sig mellan soliga och skuggiga platser, vilket val far betraktas som vardigare an manget alderdomshemsode. Iaf sa ar palsen bitvis borta som pa en hyena och benen skakar nar han star upp.
Solen blandar bort taggtraden pa fotot, men man kan ju se att det inte gar att konversera med grannen som man gor i mer utvecklade landers villaomraden.

Jeep och tank alltsa, dock av gammalt slag. Men den dar tanken fylls inte pa "manuellt" utan med en pump som skots med en knapp. Haer har man sina egna vattentorn. Det regnar ju ibland men annars kan hangmatten vara kvar aret om.

UNASUR om massakern i Pando

2008-12-04T03:49:00.000-08:00

En kommision fran Unasur fick till uppgift att utreda massakern i departementet Pando. Den kom fram till att prefekten Fernandez (han som nu sitter i San Pedro) och hans mannar ar ansvariga for det som hande. Ca tjugo manniskor dog efter att en marscherande skara regeringsvanliga manniskor blivit attackerad. I Boliviva och andra lander med ursprungsbefolkning ar sadana marcher ett vanligt satt att gora ett statement. Ofta ar La Paz slutmalet och man kan ga i veckor med uppslutning eftersom.

Unasur ar Sydamerika motsvarighet till EU. An sa lange ar man bara i startgroparna, men dess parlament ska byggas i Cochabamba, staden jag nyss har anlant till.

Oppositionen ar naturligtvis skeptisk till kommisionens resultat. Man menar att regeringen ocksa har ansvar for det som hande. Efter massakern blev det undantagstillstand i Pando, folk dog pa flygplatsen i staden Cobija (fotot ar fran flygplatsen, klicka) och regeringen gjorde det svart for media att rapportera.

El Alto och La Paz

2008-12-03T04:44:00.000-08:00

Santa Cruz har satt sig i caso de emergencia pga. alla gripanden, vilket väl betyder typ undantagstillstånd på regionalpolitiska eftersom bara regeringen får utlysa det. Ledarna för Unión Juveníl Cruzeñista gömmer sig i stadens katedral för att slippa bli skickade till La Paz. Apropå kyrkan så har samtidigt Bolivias kardinal (vatikanens representant, vet inte exakt vad dom är mer än att man väljer påve bland kardinalerna) klagat offentligt över att Bolivia blivit ett knarkland, vilket gjort regeringen sur.

Apropå statskupp i Bolivia så kan man ju se nya Bond, det gjorde jag igar. Läste en sågning av filmen på den här wall street-bloggen så jag förstod att jag kunde gilla den. Även om han har sina poänger.

Igår var jag i El Alto och lämnade paket från Sverige. En västerlänning kan lätt bli uttittad där uppe, vilket jag definitivt blev när jag åkte micro (minibussar vars säten rivs ut och ersätts med fler och mindre, La Paz vanligaste fordon). Här fick jag höra den här vändans första ”Choco” (blond person, men i praktiken hår ljusare än svart). Jag valde att inte ta med kameran, men man kan istället gå in på Horisont och se Joel Alvarez proffsfoton från i våras (höstas i Bolivias). Klicka på kameraikonen till vänster för att komma till bildspelen.
Snart bär det av till Cochabamba och därför valde jag att ta med kameran på stan igar. En dag med fotograferande och många pauser för mailande på internetcaféer.

San Pedro, fängelset från boken ”El Choco”. Här finns alla de som gripits den senaste tiden. Mittemot över gatan kan man se protesterande anhöriga till de som dödades i en massaker i Pando för ett tag sedan. De vill tydligen se att exprefekten i Pando inte smiter ostraffad från fängelset, förutom att uppmärksamma det som hände. De bor i tält på trottoaren. Jag ville inte gå närmare med kameran, polisen som vaktar (runt hörnet) brukar vara brysk mot folk som fotar.

Intressant att se hur staten använder reklamplatser för att stoppa fördomar mot homosexuella. 1 av 10 är gay står det på skylten. En skylt i närheten uppmanar föräldrar att inte visa kärlek genom att slå sina barn. Man ser tyvärr sånt ibland.

Elektriker eller trafikpolis, två invecklade arbeten i Bolivia. Mellan kablarna kan man se en blå skylt med det röda Aids-bandet och information om att man kan testa sig gratis.

Övergångsställe heter zebra på spanska. I La Paz kan man jobba som ledsagare över gatan med tillhörande kostym. Till vänster ser man en vakt med pumphagel, en vanlig syn i entrén till en bank.

Privatfordonet nummer ett i Bolivia är jeepen, här en affär vid huvudgatan, pradon. Vanliga bilar tillhör kollektivtrafiken, i princip alla är taxis. Är vägen dålig i Latinamerika, fixa den inte, köp en bil som klarar av den. Har du inte vatten, bygg inga ledningar, skaffa en stor tank. Har du inte elektricitet…

Tidigare i år nationaliserades telekombolaget Entel. Tanken är att folk som för vanliga bolag inte utgör en potentiell marknad nu ska kunna använda mobiltelefon. I Bolivia slocknar mobilen när man kommer utanför städerna. Precis som med nationaliseringen av naturgasen handlar det väl också om att mer intäkter ska stanna i landet. Annars talar regeringen övh. taget mycket om infrastruktur i termer av rättigheter. Telefon, vatten, olja und so weiter. Gratis heter gratis på spanska också.

Plaza Avaroa i Sopocachi, La Paz´ Manhattan. Avaroa är martyr från Stillahavskriget 1880 (ca) när Bolivia förlorade sin kust till Chile. Försoning i den frågan finns inte på kartan, öknen vid kusten är Andernas Palestina. Man träffar inte på många chilenare i Bolivia.

Utanfor USAs ambassad blev jag vanligt men bestamt ombedd att ta undan kameran. Darfor har jag lanat den har bilden. Arkitekten har uppenbarligen fatt instruktioner om att de som jobbar och bor har inte kommer att kunna rakna med omgivningens respekt. Ett fort, fonstren ar skottgluggar. Ingen ambassad ar ett partytalt men det har ar extremt inom kategorin.

You see Branko, you see what happens when you fuck Evo in the ass..

2008-12-01T06:59:00.000-08:00

Tvärtemot av vad man trodde så har regeringen plötsligt börjat ta i med hårdhandskarna mot oppositionen. För inte så längesen kompromissade man grovt för att kunna få stöd hos oppositionen för den nya konstitutionen.

Men:

För ett tag sedan började man med att gripa prefekten (typ som guvernör i USA) i Pando (inte Beni som jag skrev först) som ansvarig för en grupp människors död. Ramaskri bland departementen i halvmånen (låglandet där oppositionen är starkast) och krav på frigivning förstås. Nu har man gripit folk i Tarija och anklagar samtidigt alla halvmånens prefekter för att ha planerat en stadskupp i september.

Ruben Costas, prefekt i Santa Cruz, Mario Cossio, prefekt i Tarija och Branko Marinkovic, ledare i Comite Civico Santa Cruz. Tack Reuters.

Dessutom har man gripit medlemmar av civil-kommitéerna i halvmånens departement, och mumlar om att gripa ledaren i Santa Cruz, självaste Branko Marinkovic, en av Bolivias största jordägare. Dessa kommitéer är inte folkvalda och har inte stöd i lagen men är av tradition de som har mest makt i låglandets departement. Det betyder inte att de är motståndare till departementens folkvalda prefekter, snarare är man överens om det mesta och jobbar tillsammans och båda har ofta stöd bland befolkningen. Lokalpatriotismen i Bolivia, ofta detsamma som konflikter mellan folkgrupper, är och har varit så stark att demokratin ibland kommer i andra hand. Kommittéerna bildades av den ekonomiska eliten på 50-talet med målet att kämpa för låglandets intressen gentemot regeringen i La Paz. Under diktaturen 64-82 valde juntorna ofta medlemmar från kommittéerna till prefekter och andra ämbeten. Nu är de centrum i halvmånens kamp för självständighet (Autonomía).

I samband med mötet där statskuppen skulle ha planerat, i Villamontes i departementet Tarija, utfördes sprängdåd mot statliga oljeledningar (eller om det var nån byggnad). Nu sägs det att man med hjälp av en civil-kommitté medlem i Tarija (nån O´Connor, klassiskt latinamerikanskt namn med irländskt ursprung) kan koppla sprängdådet till Branco Marinkovic, att sprängmedlen transporterades med hans plan och att två sprängmedelsexperter gav instruktioner på hans uppdrag.

Det är svårt att hålla reda på de olika maktgrupperna i Bolivia. Men det verkar vara så att partierna (en prefekt tillhör ett parti) har nytta av kommitéernas ekonomiska makt och regionala stöd, och kommitéerna har nytta av partiernas formella giltighet, eftersom dom själva enligt lagen inte får utöva politik.

När jag läste det här fick jag för mig att Villamontes är där familjen Larsen har sina ägor, men jag vet inte. Denna amerikanska familj är en annan stor jordägare i Bolivia och sonen Duston är känd för att ha varit med i filmen ”Quien mató a la llamita blanca?” (Vem dödade den vita lamaungen), spelande sig själv som nybliven vinnare av Mr. Bolivia. Duston är även känd för att på sin myspace-blogg ha sagt sagt att han brukade tycka att demokrati är den bästa styrelseformen men att Bolivia har en för outbildad befolkning för klara av det. I bloggen kan man läsa hur Marinkovic flyger in på deras ”ekoturismgård” (med egen landningsbana, ett måste för den ekologiskt sinnade..) och skålande lovar att kämpa mot Evo Morales politik.

Larsons hamnade i blåsväder när man sköt skarpt mot de kontrollanter som regeringens institut för jordreform sänder ut. Kort sagt vill regeringen ta obrukad jord och fördela bland ursprungsbefolkningen, medan de stora jordägarna i låglandet inte vill höra talas om det. Resultatet blir bråk. Nu såg jag i Dustons senaste inlägg (han uppdaterar sparsamt), och har, att den beskjutne Almarez faktiskt kommit tillbaka och tagit kommando på ägorna. Om Duston skriver sanning, och han framstår som för rubbad för att ljuga, så visar det hur båda sidor sprider lögner för sina syften. Denne Almarez planterade enligt Duston dit vapen som aldrig tillhört Larsons.

Förutom gripanden av höga höns och hårda tag mot jordägare har regeringen också sett till att gripa tre medlemmar i Unión Juveníl Cruceñista de comité civico, en högerextrem militant ungdomsorganisation som är en sorts civilarmé för oppositionen i låglandet. De greps för att ha hotat och attackerat polischefen i Santa Cruz. Denna grupp hotar med upplopp så snart regeringen företar sig något de inte kan acceptera och sänds ut när civil-kommitéerna vill statuera exempel. Nu har de verkligen att göra, hur de går till väga blir intressant att se. Evo Morales sätter ju till sin heder inte in militären vid oroligheter utan ignorerar i regel oppositionens provokationer. Problemet är att polisen inte alltid räcker till mot militanta grupper som UJC. I november förra året flydde polisen från staden Sucre i två veckor. Bra, tyckte en vit Sucre bo jag träffade på en krog, vi klarade oss bra utan La Paz´ polis. Han tyckte även att man måste döda alla indianer i La Paz, eftersom dom är kannibaler som dricker blod.

Som sagt, demokrati är ett mångtydigt ord i Bolivia. För regeringen handlar det om att följa statlig ordning, för oppositionen och dess anhängare handlar det om rätt till regionalt självbestämmande. För att göra saken värre skickas de gripna till La Paz för att dömas där, fast det förstås finns domstolar i låglandet också. Svårt att veta hur det här slutar men det lär bli en del oroligheter. Jag kan bara inte se att prefekterna låter sig gripas, i sina egna ögon är de helt enkelt inte ansvariga inför presidenten. Men vicepresident Lineras säger att priset för att gripa de ansvariga för den påstådda statskuppen inte spelar någon roll.

Det bör tilläggas att även Santa Cruz har en stor andel ursprungsfolk bland befolkningen, men de är betydligt mer underkuvade än på högplatån. I staden Santa Cruz finns tex. stadsdelen Plan 3000, dit UJC har dykt upp för att ”övertyga” invånarna om vad som är bra för departementet när det drar ihop sig till val. I januari kommer Latinamerikagrupperna att flytta sitt kontor från La Paz till Santa Cruz just för att ursprungs- och landsbygdsbefolkningen där är i större behov av deras samarbete.

Inget av fotona i det har inlagget ar mina, man far klicka pa dom for att se var jag hittade dom.

Intervju med praktikant

2008-11-30T08:23:00.000-08:00

Ida intervjuas har. Lanken ar till en PDF-version.

Discogryta

2008-11-30T07:07:00.000-08:00

I mörkret är La Paz som en uppochnedvänd stjärnhimmel. Kanske lite kitschigare, som om det i mitten fanns en stor discokula. Landar man på kvällen får man en bra utsikt när man åker ner från El Alto. Mitt foto är taget från fel håll, upp mot kanten där El Alto och högplatån börjar.

Tredje dagen nu och jag har svårt att avgöra om min lilla huvudvärk beror på höjden eller att snuset tog slut på planet från Sao Paulo. Det kanske är just därför det är ett passande tillfälle att sluta med nikotin. Man kan inte identifiera abstinensen. Solen gör väl sitt till, ibland känns det som att den sparkar en i ryggen.

I ljuset är La Paz en tegelgryta. Även på avstånd ser husen ut som tegelstenar och vägarna som murbruk. Lätt att använda metaforer som ”det sjuder av liv…” när man tränger sig fram på gatorna. Jag undrar vad Reclaim The Streets skulle innebära i Bolivia, om problemet är de offentliga miljöernas kommersialism. I Bolivia är gatorna bokstavligen kommersiella eftersom alla som inte har något formellt arbete är där och försöker sälja något. En debattartikel här kan handla om att det inte finns trottoarer kvar.

Städer har sina lukter. Problemet är att beskriva dem. De ger ofta en ohälsosam känsla som ändå är nostalgisk. Gatulivet i La Paz gör att det luktar mat, typ stekplattor och grillar på trottoaren. Luktar ofta gott men salmonellalarmet ljuder högt. Städer där gränsen mellan inne och ute är diffus, har en speciell inomhuslukt. Det finns inget som isolerar bort lukten av byggmaterialen. Stål och tegel och cement. Lyhördheten förstärker. Man kan föreställa sig hur det är att bo i ett parkeringshus. Nu på sommaren är det inga problem.

Igår var president Evo Morales på TV. Man firar att analfabetismen är utrotad i departementet Potosí. Det var ett av hans vallöften och det måste vara ganska skönt om man efter sin tid som president kan säga att man alfabetiserade sitt land, om han nu hinner så långt. Idag söndag är det gudstjänt. Den här statliga kanalen verkar faktiskt vilja vara ganska uttömmande om Bolivia. Istället för reklam har man små snuttar om olika delar och företeelser av och i landet.

På Aerosur´s plan från Sao Paulo fanns det en turisttidning som gav en helt skev bild. Ett reportage om El Alto, som om man inte varit där måste vara helt vilseledande. Det enda man skrev om var företag och vad de producerade och känslan av att ”det här var ju inte så farligt”. Ett annat om Santa Cruz där staden föreföll vara paradiset. Aerosur är ett bolivianskt flygbolag. Om jag minns rätt så har eller hade expresident Goni ägarintressen där. 2003 flydde han till USA för att slippa åtal, sjuttio människor har honom att tacka för sin död efter att militären sattes in vid protester mot utforsaljning av naturresurser. Så kan man också se tillbaka på sin tid som president.

Barajas

2008-11-27T11:40:00.000-08:00

Madrid har vad Miami inte har, en stor flygplats där det ändå är lätt att hitta. Ett mycket avlägset minne av en dokumentär säger att det är samma arkitekt som senare ritade turning torso. Vad Barajas har som Miami airport definitivt inte har, är en viss elegans. Ett starkt minne från Miami, om man ser till den vänthall jag satt i för ett år sedan ungefär, är lila heltäckningsmattor och ingen annan mat än kolestrolbomber till bagels.

Fotot är taget av Ryan Li. Det är inte alls någon jag känner och jag hoppas Ryan, om du förstår svenska och läser det här, att du inte är upprörd över att jag inte frågade först. Jag erkänner att upphovsrätt är något som intresserar mig mycket lite.

Tidningen La Rázon fanns på planet. Det var två helsidor om Stieg Larsson, 300 000 böcker har han visst sålt där. Det är kanske dags att ta sig en titt i hans böcker. På tidningen baksida gjorde SAAB reklam för sig själv som ett ekologiskt alternativ. Man fick veta att man Saab kan vara både konventionell och ekologisk, precis som vilken annan... ätbar produkt. Convention or ecology, där det senare precis som många andra ord stod i grönt. Ordet etanol stod dock ingenstans. Jag är ingen ingenjör men jag misstänker att det är läge för biltillverkarna att måla upp (med stora fina gröna bokstäver) sig själva som miljövänliga, men samtidigt undvika ordet etanol. Eller har jag missat något bränsle, är hela bilen gjord av ekologiskt tacoskal?

När jag tittade på videon om Bolivia hörde jag en bekant låt när det visades bilder på Sucre. Låten Rojo, Amarillo y Verde (rött, gult och grönt, Bolivias flagga) har tolkats av bandet Maldita Jakeca (betyder typ migrän, huvudvärk). Deras video innehåller en liten animation om Bolivias historia. Bandet är från Sucre och vi intervjuade dem för vår tidning, man leta på Horisont under Musik. Där finns låten i översättning.

Rita på platta

2008-11-24T15:05:00.000-08:00

Som min egen tomte har jag köpt en ritplatta. Vi är inte vänner än.

Avresa

2008-11-24T01:49:00.000-08:00

Storm, för att inte tala om vädret.

Härdär

2008-11-23T04:23:00.000-08:00

Vara på två ställen samtidigt utan att fördärva den plats där ens kropp befinner sig, eller hur Lars Ahlin. En person är en plats och alla förmedlande tekniska prylar gör visst bara avståndet mer uppenbart.

Bolivia på bolivianskt manér

2008-11-22T03:58:00.000-08:00

I brist på inspiration lägger jag in en video med foton från Bolivia. Det är alltid lätt att förbigå det positiva i ett land med många problem. Vid mitt förra besök påminde organisationens chef oss om vad vi skulle tänka på när vi berättar om Bolivia: "Berätta att Bolivia är ett vackert land där de allra flesta kämpar för att göra det bättre." Det är väl så att man ofta hamnar i en journalistisk mentalitet där misären ska fånga publikens intresse. Bolivia är en kvällstidnings våta dröm, om man bortser från de politiska orsakerna. "Hur kunde det hända?" får inte ha ett komplicerat svar som stör tragiken.

Jo, Boliva är ett vackert land och de fattigaste de mest gästvänliga. Det här inlägget får hålla sig till det vackra. Jag har inte besökt fler länder men de flesta backpackers sätter Bolivia i topp och stannar ofta längre än planerat. Tydligen blir Cochabamba Latinamerikas motsvarighet till Bryssel i den latinamerikanska motsvarigheten till EU. Staden ligger i Sydamerikas mitt och många säger att Bolivia är som en blandning av det som finns på kontinenten.

Boliviansk design och form kan te sig en aning explosionsartat. En film eller en affish tyngs kanske av färg- och effektexcesser. Visst är standarden generellt sett sämre än i t. ex. Sverige, men den är också annorlunda. Jag skulle tro att det färgglada går att spåra till något kulturellt, ungefär som hos textil och annat hantverk. Man kan inte väva med photoshop. Texterna i videon känns, enkla eller inte, ganska bolivianska.

Foto av Andrea Wolf

Vår stad

2008-11-19T11:45:00.001-08:00

Härlig utsikt från norra berget i Sundsvall, mindre härligt att gå dit upp. Bilden ljuger lite, för den har tagits högre upp än var jag befinner mig. Saker som heter något med "kompakt" har ju en lysande egenskap som ordet avslöjar. Min kamera heter inte något med "kompakt", därför följer den inte alltid med och därför lånar jag bilder.

Jag är ingen bloggare, skulle jag ha sagt för inte så länge sedan. Jag är ingen talare, säger jag fortfarande fastän en del av kursen handlar om att informera om vad vi gör. Minnet av sin egen tid på gymnasiet är inte direkt motiverande för att ställa sig inför en klass. Man kan vara saklig och man kan vara känslomässig, fick vi lära oss på retoriken. Jag är ogärna känslosam inför skolungdomar. Återstår saklig, vilket man vänjer sig vid och i regel fungerar men kanske inte alltid tatuerar in en i minnet på den som lyssnar. Förhoppningsvis minns de något av det som sägs. Kanske törhända skulle Lars Ahlin ha sagt, hittar någon till Hola. Måhända hittar Hola lättare till skolorna, för det har krävts en del ihärdighet att få en timmes snack om Bolivia. Det som är gratis är misstänksamt, som min kollegas far sade.

För en örebroare är norrsken något mycket exotiskt. I en roman av ovan nämnda författare står hans alter ego på storbron i Sundsvall, som aldrig heter Sundsvall utan "vår stad", och tittar på norrskenet. Nu tänkte jag att när jag går över den bron, dessutom med Silverbullits skiva Arclight i öronen, då dyker det upp bara för min skull. Men norrskenet är tydligen inte kulturellt av sig, och jag är inte särskilt vetenskaplig av mig.

Foto från janolby.se

Besök från Latinamerikarupperna

2008-11-18T09:23:00.000-08:00

Även om skolans samarbete med Latinamerikagrupperna (består av lokalgrupper, därav namnet, hädanefter kallad LAG,) inte är lika omfattande som förra året är det skönt att ha dem till hands i Bolivia. Idag fick vi besök av deras folkbildningssamordnare, lite information om deras arbete och vetskapen om att de tar hand om oss in caso de emergencia. Vi lämnade in vår ansökan om informationsbidrag och gav våra perspektiv på att göra en tidning. Om vi får pengar till den återstår att se. Hur som helst bör temat, som också är kursens, passa bra med LAG:s policy och deras kampanj "Rent Mjöl".

LAG inriktar sig på campesinos (jordbrukare, jordlösa, småbrukare); matsuveränitet, dvs. rätten till mat, möjligheten att kunna odla den själv; ursprungsfolk (pga ett långlivat missförstånd även kallade indianer), vilka i mångt och mycket är dem som utgör jordbrukarna i Latinamerika, i synnerhet när det gäller Bolivia. Allt detta är sådant vi kommer att möta under vår praktik och därigenom det som skall fylla vår tidning. Tyvärr är väl biståndspolitiken i Sverige ganska snålt lagd för tillfället, LAG måste förmodligen vara ganska sparsamma med sina utgifter. Hur människor i Latinamerika drabbas av handelspolitiken är kanske heller inget alla vill göra allmänt känt.

LAG ger för övrigt ut "Latinamerika", nordens största tidskrift om..ja. Även så på webben för den som är intresserad.

Foto från LAG:s hemsida.

Vad man kommer att sakna

2008-11-16T13:14:00.000-08:00

Nej, det är inte snön.